Salt och peppar
Idag går jag på kurs hela dagen. Det brukar kännas både roligt och lyxigt, men idag känner jag mig inte riktigt tillfreds. Jag brukar försöka stöka undan andra arbetsuppgifter, så att kan ägna mig helhjärtat åt kursen - nu hänger mötet, som jag planerar, över mig som en blöt disktrasa. Framåt lunchtid är jag i alla fall helt inne i kursen och deltar livligt. Det är utvecklande! Och kul!. Vid lunchen hamnar jag mittemot Ivan, en arbetskamrat. Han sitter och konverserar kursledaren. Jag iakttar honom. Det är något spänt över honom. Handen gör hela tiden nervösa svep över bordet bort till saltkaret. Han saltar ihärdigt på maten, som jag redan upplever som alldeles för salt. Intressant att betrakta människor...
När kursen är slut för dagen, åker jag in till city för att träffa Lisa, min närmaste väninna. Det är härligt ljummet ute och jag tar chansen att promenera en bit och fönstershoppa i det vackra vädret. Det är alldeles fullt med folk på "after work", men Lisa och jag hittar ändå ett eget bord, i ett lämpligt hörn. Hon ser ut att må ganska bra. Vi har förbaskat trevligt - förtroligt, roligt, gott. Ibland när hon pratar glittrar hon så fint, Lisa. Det måste vara charm, eller karisma eller mänsklig värme. Jag stämmer av med min älskade, så att vi får sällskap hem. Han har haft en tuff dag. Det syns. Han ser lite trött och grå ut, har säkert inte ätit.
"Är du hungrig?" frågar jag och sträcker fram ett av Lilltrollets små hundkex, som jag hittat i fickan.
"Va! Så du tycker att jag är en liten knähund", ropar han.
"Nej, nej, du är en mycket större hund!" svarar jag.
Han muttrar något halvt ohörbart om kungspudlar innan vi båda faller ihop av skratt. Bussturen blir mindre lång när man är två.
När kursen är slut för dagen, åker jag in till city för att träffa Lisa, min närmaste väninna. Det är härligt ljummet ute och jag tar chansen att promenera en bit och fönstershoppa i det vackra vädret. Det är alldeles fullt med folk på "after work", men Lisa och jag hittar ändå ett eget bord, i ett lämpligt hörn. Hon ser ut att må ganska bra. Vi har förbaskat trevligt - förtroligt, roligt, gott. Ibland när hon pratar glittrar hon så fint, Lisa. Det måste vara charm, eller karisma eller mänsklig värme. Jag stämmer av med min älskade, så att vi får sällskap hem. Han har haft en tuff dag. Det syns. Han ser lite trött och grå ut, har säkert inte ätit.
"Är du hungrig?" frågar jag och sträcker fram ett av Lilltrollets små hundkex, som jag hittat i fickan.
"Va! Så du tycker att jag är en liten knähund", ropar han.
"Nej, nej, du är en mycket större hund!" svarar jag.
Han muttrar något halvt ohörbart om kungspudlar innan vi båda faller ihop av skratt. Bussturen blir mindre lång när man är två.
Snart dags
Snart är det dags - snö och sol i fjällen. Underbart! Det är det här som Lilla My tackat nej till! (bild under föregående inlägg).
Dimman
Dimman stiger sakta ur vattnet och solen glittrar i dess yta, som nästan ser ut att vara täckt av en tunn hinna av is. Det är ljuvligt med dessa solljusa mornar, med grågrön frost i gräset och en klarblå himmel, som kröner intrycket. På radion spelar man Jennifer Browns "Two O'clock in the Morning". Ruskigt medryckande och nödvändig balsam för själen i den röriga morgontrafiken. Jag visste inte att jag gillade Jennifer...
Det är tur att det är en sådan fin dag. Det är mycket som ska göras idag.
Det är tur att det är en sådan fin dag. Det är mycket som ska göras idag.
Mms
På förfrågan hur det gått med tyget och klänningen, får jag ett mms, med den "färdiga produkten", från Smulan. En bild och ett meddelande som avslutas med "puss" - i bjärt kontrast till mina svarta tankar!
Lögner och svek
En obehaglig misstanke växer sig allt starkare. Den smakar inte bra, den känns inte bra. Nu förstår jag varför jag har undvikit att läsa Smulans blogg så länge, men jag förstår inte hur jag lyckats blunda för alla andra tecken! Jag hade glömt hur ruskigt elakt hon skrev. Jag har konsekvent sopat undan varje tecken på svek. Jag har kvävt varje fånig misstanke om att tiden kanske bara gjuter olja på vågorna...
Nu börjar tecknen bli för högljudda. Det finns de som misstänker att Smulan ljugit om mig. Låter väldigt illavarslande, men kan vara en förklaring till att ingen sträckt ut en hjälpande hand. Jag frågar försynt om någon kan ge mig en ledtråd. Ja, det kan nog vara så att många lögner florerar, att de har blivit vandringssägner, att vi kanske behöver hjälp att prata och komma tillrätta. Jag blir lätt förvirrad vid antydan om att Smulan kanske inte vågar komma hem. Med tanke på att vi - Smulan och jag - sågs i fredags, blir det ännu mer förvirrande. Men det är också då, som misstanken växer sig starkare. Jag kanske inte är paranoid, som tycker det är konstigt att min kära väninna inte hört av sig efter sin träff med Smulan. Det kanske inte är så konstigt att fröken "glömmer" att kommunicera med mig. Pappan upprördes mycket över mina "metoder" att hantera konflikten med Smulan. Undrar just vilka metoder han har fått sig itutat... Men varför säger ingen något? Varför bara antyda och utgå ifrån att det är så, som tonåringen säger? Varför?
Jag skulle vilja skriva ett sms till Smulan: "Sanningen kommer alltid ikapp dig", men det kan jag inte. Det skulle upplevas som ett hot. Men det är sant, Smulan, du kan inte fortsätta att leverera lögner i all oändlighet. Sanningen kommer ikapp dig - och då måste du handskas med den.
Guldkant
Så var det dags att skrapa bilen i morse igen, men solen stod högt på himlen och lovade en fin dag. Jag försöker rensa lite i röran på jobbet. Prioritera. Fokusera. Inte tänka så mycket på hur skönt det var att vara ledig med min älskade - bara vi två. Små saker som ger guldkant på tillvaron - lite sparris, ett kallt glas krispigt Sauvignon Blanc, en promenad i solen, färsk grapefrukt till frukost, att sitta tillsammans och läsa framför öppna spisen. Just nu längtar jag mest efter att vara ledig. Jag vill shoppa och ta det lugnt, men mest av allt vill jag vara utomhus i det vackra vädret!
Jag tänker lite på gamla guldkanter också. Sådana som Smulan och Lilla My delar med mig, men som de med säkerhet har förträngt och förpassat till en gömd vrå i hjärnans mest ogenomträngliga område. Vi har ju haft så mycket kul ihop - cykelturer, skridskoåkning, skidsemestrar. Vi har bakat och pysslat, shoppat och rest. Nu vill Lilla My inte ens följa med och åka skidor i fjällen. Inte för att jag blev förvånad, men det är lite synd...
Jag tänker lite på gamla guldkanter också. Sådana som Smulan och Lilla My delar med mig, men som de med säkerhet har förträngt och förpassat till en gömd vrå i hjärnans mest ogenomträngliga område. Vi har ju haft så mycket kul ihop - cykelturer, skridskoåkning, skidsemestrar. Vi har bakat och pysslat, shoppat och rest. Nu vill Lilla My inte ens följa med och åka skidor i fjällen. Inte för att jag blev förvånad, men det är lite synd...
Doft av apelsin
Som vanligt går helgen rasande fort. Söndagen börjar med den obarmhärtiga insikten att vi just förlorat en timme till sommartiden. Å andra sidan är just denna dagen den första riktigt fina vårdagen och framställandet av klockan visar ju bara att vi har sommaren framför oss. Ljuvliga tanke - långa, varma, ljusa dagar. Vi sliter i trädgården, min älskade och jag. Det är tacksamt - man ser resultat direkt - och skönt i solen. Efter lunchen tar vi en promenad längst kanalen. Vi har solen i ryggen. Det luktar jord och damm och grönska. Vi går raskt och låtsas inte om att vinden faktiskt är kall. När vi tar färjan över kanalen, har vi tur och får sittplatser i solen, som värmer våra uppåtvända ansikten. Färjan låter som en trygg gammal traktor. Ljudet blandas med sorlet av röster, cyklar och barnvagnar, som skramlar svagt på däck, och en doft av apelsin. Ett ögonblick tror jag att jag drömmer, men så ser jag mannen som skalar apelsiner åt hela familjen och låter doften omsluta hela den solvarma upplevelsen.
Två månader senare
Jag kastar mig hals över huvud från jobbet (alldeles för tidigt, förstås...) för att träffa Smulan och hjälpa henne med tyginköpet. Hon har sagt att hon har träning på kvällen och dessutom vill hem och hämta några prylar emellan. Vi har inte träffats på två månader. Det är faktiskt lite spännande och intressant att träffa sin förlupna tonårsdotter efter två månader...
Vi ses inne vid tygbutiken. Smulan ger mig en snabb kram, men ansiktet är helt nollställt. Vi pratar tyger, klämmer och känner, tittar på knappar och band. Smulan beskriver med trött tonfall hur klänningen ska sys. Inget mönster behövs, säger hon. Hela tiden en nollställd min. Kanske är hon lite nervös? När tyget är inköpt - jag betalar - går vi bort till bilen. Var det någon som sade tack? Smulan har stämt träff med Maggie hemma -slipper alltså spendera så mycket mer tid med mamman. I bilen leker hon med sin nya mobiltelefon. När vi kommer hem kliver hon ur bilen, utan ett ord, och väntar på att jag ska låsa upp ytterdörren åt henne.
Vi ses inne vid tygbutiken. Smulan ger mig en snabb kram, men ansiktet är helt nollställt. Vi pratar tyger, klämmer och känner, tittar på knappar och band. Smulan beskriver med trött tonfall hur klänningen ska sys. Inget mönster behövs, säger hon. Hela tiden en nollställd min. Kanske är hon lite nervös? När tyget är inköpt - jag betalar - går vi bort till bilen. Var det någon som sade tack? Smulan har stämt träff med Maggie hemma -slipper alltså spendera så mycket mer tid med mamman. I bilen leker hon med sin nya mobiltelefon. När vi kommer hem kliver hon ur bilen, utan ett ord, och väntar på att jag ska låsa upp ytterdörren åt henne.
Kära läsare!
Det har i princip varit omöjligt att skriva och publicera inlägg på bloggen kvällstid. Därför blir det lite hattigt med inläggen. Men hav förtröstan, ge inte upp - besök min blogg i alla fall!
Ikväll får jag ha min älskade för mig själv! Jag ska ordna det riktigt fint...
Ikväll får jag ha min älskade för mig själv! Jag ska ordna det riktigt fint...
Hungrig
Kollegan från Göteborg ringde och var lyrisk över denna vackra, soliga morgon. Hmm, jag har bara regn hos mig, som Orup sjöng... Det känns ändå skönt att det snart är helg. Jag vaknade hungrig i morse. Det är ett gott tecken - dels på att kroppen fungerar, dels på att jag åt lagom mycket igår kväll. Eftersom frukost är min absoluta favoritmåltid - och den största behållningen av hotellnätter, åtminstone i tjänsten - är det ett klart plus att vara hungrig på morgonen.
Grå, grå
Skönt att komma iväg från jobbet medan det fortfarande är ljust. Igår var det vårdagjämning, så nu ökar chansen att åka hem i dagsljus ända fram till semestern, oavsett hur länge man jobbar. Ja, nästan i alla fall... Men idag var hela världen grå, i olika nyanser, när jag åkte hem. Vägen var torr och gråsvart, betongblock i ljusgrått, trädstammar i brungrått, himlen var grå och smutsiga bilar var grå. Jag slank in på gymmet och lyckades avverka trekvart på löpbandet igen. Det kändes bättre idag, trots den grå utsikten. Inte ens en orange solstrimma på husfasaderna i solnedgången.
Föremålet i fråga
Så ser den ut - ingen pojkleksak, direkt!Glass på skoj
Ännu en lite gråkall morgon och flera dagar kvar innan det är helg och ledigt. Även om jag stormtrivs med mitt jobb, så längtar jag efter en stunds vila, en sovmorgon, att få lata mig lite. Känner mig som sagt lite sliten... Jag blev i alla fall lite upplivad av kaffet och morgontidningens artikel om GBs glassnyhet "Girlie" - en rosa, stjärnformad glass med glitterpinne, som tillverkarna bestämt hävdar inte vänder sig specifikt till flickor! Om någon i hushållet mot förmodan sov efter vår skrattfyllda debatt kring glassen, så väcktes hon garanterat - Pi hade satt sin favoritlåt på "repeat" och hög volym!
Svettigt värre
Jag är nog lite sliten, eller också går formen väldigt mycket upp och ner. Jag lyckades hålla mig igång på löpbandet i trekvart, men fort gick det inte. Usch! Jag får ta tag i det här ordentligt. Jag vill kunna springa snabbt, långt och länge! Tre säkra steg mot en bättre form, enligt gammalt, beprövat recept är:
- mera sömn
- mera protein
- mindre socker
Snart dags för lite skönhetssömn, alltså!
- mera sömn
- mera protein
- mindre socker
Snart dags för lite skönhetssömn, alltså!
Tresamhet
Igår kväll var jag ensam med margaretorna. Det är alltid lättsamt. Det är inget fel med dem, mer än att de är tonåringar. Med lite god vilja, skulle man nästan kunna säga att de är hjälpsamma, när det bara är vi tre. Vi bestämmer tillsammans när och vad vi ska äta och vi har alltid roliga pratstunder vid maten, eller i bilen från någon träning, eller i tv-soffan. Det är lustigt. Det är likadant på egen hand med Maggie och Pi, som det var med Smulan och Lilla My.
Jag har ringt sporadiskt och pratat med Lilla My på telefonen. Det är lite synd om henne för hon har varit så mycket förkyld den senaste tiden. Hon har faktiskt fått en trevligare ton mot mig. Idag ringde Smulan. Hon ringer när hon vill ha hjälp eller pengar. Efter hennes utbrott mot mig härom veckan, när hon skrek åt mig att jag försökte hindra henne från att tävla och sedan bara släppte telefonluren, så har jag inte ringt henne. Nu har Smulan kontaktat mig två dagar i rad. Idag bad hon mig att hjälpa henne med val och inköp av material till en uppgift i syslöjden. Jag kände mig lite frestad att föreslå att hennes pappa skulle hjälpa henne! Istället kom vi överens om att träffas på fredag eftermiddag.
Jag har ringt sporadiskt och pratat med Lilla My på telefonen. Det är lite synd om henne för hon har varit så mycket förkyld den senaste tiden. Hon har faktiskt fått en trevligare ton mot mig. Idag ringde Smulan. Hon ringer när hon vill ha hjälp eller pengar. Efter hennes utbrott mot mig härom veckan, när hon skrek åt mig att jag försökte hindra henne från att tävla och sedan bara släppte telefonluren, så har jag inte ringt henne. Nu har Smulan kontaktat mig två dagar i rad. Idag bad hon mig att hjälpa henne med val och inköp av material till en uppgift i syslöjden. Jag kände mig lite frestad att föreslå att hennes pappa skulle hjälpa henne! Istället kom vi överens om att träffas på fredag eftermiddag.
Fåfänga
I morse kasserade jag den smuliga mascaran som jag försökt mig på, och öppnade en ny fräsch Lancôme. Skönt och invant, med garanterat bra resultat. Jag tog mig lite tid att använda plattången också. Omväxling förnöjer och håret blir flera centimeter längre när det är rakt, men jag har inte riktigt vant mig vid utseendet. Det blev svart och khakibeige klädsel. Det tycker jag om. Jag blev ruskigt shoppingsugen och inspirerad av skor och väska i beige på Maggies igår. Nu skulle man egentligen vara ledig. Bara strosa omkring i stan och shoppa... Det är otroligt lugnt på kontoret. Jag gick just bort till fröken G för att kolla om det inte kunde vara en sushidag idag, men hon var inte på plats. Synd. Jag är på humör för shoppingsnack och sushi.
Ännu en kylig morgon
Jag vaknade av mobilens gräsliga, gälla alarm (jag måste verkligen byta batteri i väckarklockan!) men effekten lindrades något av en hoppfull solstråle, som letade sig in mellan persiennerna. Tänkte glatt att det kanske var en fin vårdag. Verkligheten var inte riktigt så ljus. Det var kallt ute. Jag fick skrapa frost från bilrutorna.Tystnad rådde i bilen, när min älskade och jag for iväg. Några korta brottstycken av konversation. Någon enstaka kommentar. Blåsvarta moln lurade dramatiskt, hotfullt kring stadens vackra siluett. Det är bara att dra ett djupt andetag och vänta. Det kan bara bli bättre nu.
Försoning?
Det vore synd att påstå att min älskade var på gott humör. Oklart om han bara var trött och utarbetad, eller om han fortfarande var sur på mig. Det gick bra att skoja och flamsa med tonåringarna, men jag fick bara en torr liten puss - "a peck on the cheek" - när jag kom hem och konversationen var mycket begränsad. Jag beslutade mig för att låta honom vara ifred. Inget skulle bli bättre av en ny konfrontation... Väl i säng lade han sig nära, nära. Kanske en liten försoningsgest? Våra kroppar ångade och värmde varandra av närheten och stängde ut rummets och sinnets kyla. Jag kände att ögonen tårades...
Praktgräl
Måndag morgon. Kallt, vått och tråkigt. Trötta var vi också. Dagen började minst sagt dåligt - ett praktgräl mellan mig och min älskade, i bilen, på väg till jobbet. Det är helt otroligt vad mycket det är som är fel med en ibland. Och det är helt klart så, att blod är tjockare än vatten - även när jag gör saker av omtanke om min älskade. Så dagen har varit tung, så tung. Försökte lätta upp humöret med ett träningspass, men inte ens det hjälpte riktigt. Kände mig bara trött och gråtfärdig. Illa...
Väl hemma hade jag hoppats på att de skulle vara klara med middagen, så att jag kunde krypa i säng med en smörgås och en kopp te och bara dö, eller åtminstone somna ifrån allt. Men min timing var inte bra, så det blev middag med familjen. Kyckling i teryakisås. Gott faktiskt, och ganska trevligt. Pi skuttade runt och pladdrade om hur goda Brownies jag hade bakat och Maggie var också på gott humör. Det som slutligen lättade upp min sinnesstämning något, var den lilla påsen från Asos som kommit med posten och den fina Kate-klänning, som verkligen passade perfekt. Så banalt!
Väl hemma hade jag hoppats på att de skulle vara klara med middagen, så att jag kunde krypa i säng med en smörgås och en kopp te och bara dö, eller åtminstone somna ifrån allt. Men min timing var inte bra, så det blev middag med familjen. Kyckling i teryakisås. Gott faktiskt, och ganska trevligt. Pi skuttade runt och pladdrade om hur goda Brownies jag hade bakat och Maggie var också på gott humör. Det som slutligen lättade upp min sinnesstämning något, var den lilla påsen från Asos som kommit med posten och den fina Kate-klänning, som verkligen passade perfekt. Så banalt!
Söndag igen
Regnet smattrade mot fönstret och vinden ven och ryckte i grenar och lösa föremål, som rasslade runt där ute i kylan. Det kändes skönt att man faktiskt inte behövde gå ut - mer än för att snabbt rycka åt sig morgontidningen från brevlådan. Och det var skönt att få sitta länge och äta frukost och läsa tidningen, med en massa extra läsgodis, bl a om Madonnas nya H&M kollektion.
Tonåringarna vaknade så småningom, bunkrade med mackor och yoghurt och rann ner i varsin fåtölj i datarummet, där de ägnade större delen av dagen åt att titta på gamla avsnitt av OC på datorn. Då och då hasade de sig upp till köket och provianterade mera mat... Med nedfällda persienner, var de lyckligt ovetande om att det klarnade upp ute och framåt eftermiddagen artade sig till en frisk, solig vårdag - lämplig för aktivitet!
Ännu en helg till ända...
Tonåringarna vaknade så småningom, bunkrade med mackor och yoghurt och rann ner i varsin fåtölj i datarummet, där de ägnade större delen av dagen åt att titta på gamla avsnitt av OC på datorn. Då och då hasade de sig upp till köket och provianterade mera mat... Med nedfällda persienner, var de lyckligt ovetande om att det klarnade upp ute och framåt eftermiddagen artade sig till en frisk, solig vårdag - lämplig för aktivitet!
Ännu en helg till ända...
Klappret av klor
Trots huvudvärken gick hela fredagen i solens tecken -sol ute, sol inne, osv. Jag hade möjlighet att åka hem till en överlycklig hund medan solen ännu sken. Det blev fin promenad och senare familjekväll med varm, sovande hund, som en fäll över knäna. På natten sov Lilltrollet sött, med korgen vid fotändan av vår säng. Några gånger hördes klorna klappra mot trägolvet när hon tassade upp, först till mig och sedan till min älskade, för att förvissa sig om att vi fortfarande låg i våra sängar och att hon inte var ensam i mörkret.
Hundvakt
Hela dagen har jag gått med en vag, molande huvudvärk. Det blev helt klart alldeles för lite sömn i natt och det är hundens fel... Kan tyckas orättvist att skylla på ett oskyldigt djur, speciellt ett litet, lurvigt och charmigt djur, men det är sant! Vi är hundvakt åt Lilltrollet. Hon är fortfarande som en baby. Hela dagen var hon bara solsken, men sedan blev det mörkt och otäckt och ovant. Så natten igenom har hon drömt, morrat i sömnen, vaknat till av ovana ljud och skällt. Sedan när vi måste jobba, kunde hon ligga hemma och ta igen sig! Lilltrollet är beviset på att man kommer långt bara genom att vara liten, söt och charmig. När jag steg upp på morgonen blev hon jätteglad. Hon satt prydligt på badrumsmattan och väntade medan jag duschade och på morgonpromenaden for hon runt som en yr vante och jagade torra blad. Då är det svårt att vara sur över förlorad sömn!
Lunch i solen
Några kollegor, tillika våroptimister, föreslog lunch ute i solen idag. Med viss tvekan hakade jag på. Det verkade ju som en bra idé, men det var blåsigt och iskallt! Synd! Det finns mycket visdom bakom den gamla blåsippevisan; "Blåsippan ute i backarna står... än är det vinter kvar, säger mor..." Musik av Alice Tegnér och - text av Anna Maria Roos, mer än jag visste!
Vilken miss!
Det första jag insåg när jag vaknade, var att jag hade missat provtagningen på hälsokontrollen. Igår morse... "It just slipped my mind". Så pinsamt! Det ska ske på fastande mage, så jag kastade raskt ner en grov skinksmörgås i väskan och skänkte en nöjd tanke till kaffet - bryggt direkt på nymalda bönor - på jobbet. Så iväg. En ung man sprang till bussen. Jag tänkte tillbaks på den gången, då jag plockade upp en ung tjej på väg till bussen, ungefär på samma ställe. En enkel ingivelse, hon fick skjuts en dryg kilometer och jag behövde inte ta någon omväg. Hon blev jätteglad. Smulan och Lilla My, som var med mig i bilen, tyckte däremot att jag var otroligt pinsam! Varför? Ja, det kunde de inte förklara, det var bara så pinsamt helt enkelt!
En bra dag
Mumsade sushi till lunch med fröken G och fick en stund i bokhandeln som bonus. Det är verkligen kul med böcker! Jag lyckades avhålla mig från att handla, men fick en väldig massa idéer om vad jag skulle vilja ha...
När jag kom hem från jobbet, kunde jag inte låta bli att känna mig irriterad över alla tonårstecken - disk i köket, telefoner på golvet, halvdruckna mjölkglas och kakrester i datarummet. Tonåringarna låg utspillda i varsitt hörn av huset och orkade knappt säga hej. Ointresset för omvärlden tycktes totalt. Jag tänkte sammanbitet på mina egna idiotiska uttalanden - om att se det positiva och välja sina strider - tidigare under dagen, och gick ut igen. Senare när vi åt gemensam middag, var allt bortblåst. Maggie och Pi börjar komma in i rätt tidszon och vi skojade och skrattade under måltiden. Kanske inte så fel att välja sina strider, trots allt...
När jag kom hem från jobbet, kunde jag inte låta bli att känna mig irriterad över alla tonårstecken - disk i köket, telefoner på golvet, halvdruckna mjölkglas och kakrester i datarummet. Tonåringarna låg utspillda i varsitt hörn av huset och orkade knappt säga hej. Ointresset för omvärlden tycktes totalt. Jag tänkte sammanbitet på mina egna idiotiska uttalanden - om att se det positiva och välja sina strider - tidigare under dagen, och gick ut igen. Senare när vi åt gemensam middag, var allt bortblåst. Maggie och Pi börjar komma in i rätt tidszon och vi skojade och skrattade under måltiden. Kanske inte så fel att välja sina strider, trots allt...
Vårtecken
Idag också
Ännu en härligt, solig morgon. Åh, jag älskar den blå himlen och antydan av värme i luften! Doft av vår - lite sand, lite fukt och något outtalat, lovande. Igår fyllde min älskade år. Vi tog en kvällspromenad tillsammans. Maggie och Pi har varit hemma i två dagar och redan syns spåren överallt - kläder slängda på golvet, öppna garderobsdörrar, tomma toarullar, använda glas och tallrikar lite varstans i huset. Efter en lång period av tvåsamhet känns det lite udda. Pi säger att vi har blivit elaka. Hon har vant sig av med att vi alltid retas och munhuggs här hemma, men hon är nog snart med i matchen igen. Vårvädret sätter fart på tankar och köplust. Jag vill vara ute i den härliga vårsolen, köpa fina ljusa vårkläder och umgås med vännerna. Det är förunderligt vad lite sol sätter fart på livsandarna!
Morgontrafik
Solsken i morse igen - och tjockt med morgontrafik. Själv hade jag svårt att inte le. Det blir lätt så när solen skiner. Igår kom margaretorna hem från utlandsresan. Fräscha, bruna och söta är de. Utvilade och glada att komma hem. Maggie pratade oavbrutet och berättade om allt som hänt, in i minsta detalj. Pi satt och klippte med ögonen - jetlag. Det känns kul med lite tonårsoreda hemma igen.
Träning utomhus
En härlig dag, som den här, med torra gator, blå himmel och en antydan till vårbris, kändes det oemotståndligt att ta en tur utomhus. Det var fruktansvärt länge sedan jag sprang "på riktigt", dvs ute. Tur eller gammal vana - lagom mycket kläder - och så bar det iväg. Först kändes foten helt stel, oroväckande stel, men efter ca 10 minuter kändes den riktigt normal. Jag avskyr sådana där påminnelser om ålder och skador, och den där lilla naggande oron inför framtiden, som det för med sig. Men som sagt, efter ca 10 minuter gick allt som det skulle. Det var precis så härligt att få springa ute, som jag hade föreställt mig! En dryg halvtimme med vinden i ansiktet, olika dofter och känslan av att vara riktigt stark!
Idag skiner solen
Jag vaknade av att solen kikade in genom springorna i persiennen. Härligt! Today is a good day... Det känns bra att vakna av solen en måndagmorgon, med en härlig helg i ryggen. Det är roligt att gå till jobbet när solen skiner och ett nytt, spännande uppdrag ligger på skrivbordet och väntar, alldeles färskt och obeprövat. Det är så sant, som syster yster säger, att det enda man kan göra är att försöka se saker från den ljusa sidan!
Äntligen fredag!
Det blev en hellyckad fredagskväll, trots allt!
Ett telefonsamtal senare, var jag uppe på löpbandet på gymmet. Det gick riktigt bra. Jag sprang enligt det nya programmet (dagens lopp bestod av 5min uppvärmning, 25 min full fart och 5 min nedvarvning). Efter en skön dusch och lite pyssel gav jag mig iväg för att träffa min älskade. Lite överaskande, föreslog han träff på ett ställe som serverar mat inspirerad av Systrarna Voltaire och sydländskt lantkök. Min älskade är lite skeptisk till sådan mat - grovt tärnade grönsaker, alternativa kryddningar, couscous, fetaost mm - men jag älskar det! Det var nog därför vi var där, för min skull. Ett glas vin och varsin god maträtt, sedan mys i soffan. Kvällen var räddad!
Ett telefonsamtal senare, var jag uppe på löpbandet på gymmet. Det gick riktigt bra. Jag sprang enligt det nya programmet (dagens lopp bestod av 5min uppvärmning, 25 min full fart och 5 min nedvarvning). Efter en skön dusch och lite pyssel gav jag mig iväg för att träffa min älskade. Lite överaskande, föreslog han träff på ett ställe som serverar mat inspirerad av Systrarna Voltaire och sydländskt lantkök. Min älskade är lite skeptisk till sådan mat - grovt tärnade grönsaker, alternativa kryddningar, couscous, fetaost mm - men jag älskar det! Det var nog därför vi var där, för min skull. Ett glas vin och varsin god maträtt, sedan mys i soffan. Kvällen var räddad!
Äntligen fredag?
Så är det fredag kväll igen. Det ska man vara glad över - eller? Thank God it's Friday?
Ofta är jag så trött en fredag kväll att jag nästan har svårt att ta mig hem. Detsamma gäller för min älskade. Vi släpar oss hem från våra jobb, vi kikar håglöst in i kyl- och frys för att se om vi kan hitta något ätbart...
Ibland kan det vara en liten aning upppiggande att träna innan man kommer hem...
Ibland drömmer vi om att ta ett glas vin någonstans på vägen hem...
Det har t o m hänt att vi har haft gäster en fredag kväll - ett nästan omöjligt projekt!
Vara glad
Ibland känner jag mig lite patetisk... Jag är så angelägen om glädje. Jag vill så gärna vara glad, må bra och bidra med god stämning, eller en strimma hopp. När jag var barn, pratades det ofta om att jag jämt var glad. Som vuxen betraktas man nog som lite dum, om man är alltför entusiastisk och positiv. Men jag bjuder på det - för det får mig att må så mycket bättre!
Sju veckor
Nu har Smulan och Lilla My bott hos pappan i snart sju veckor. Det var tisdagen den 23 januari, som jag ringde till Smulan efter matchen och sade att jag ville prata om hennes blogg. Då tog det hus i helvete! Trots att det stod helt klart att det var jag, som borde vara ledsen och upprörd - eftersom det stod så mycket elakt om mig i bloggen - så var det Smulan, som ansåg sig mest förorättad. Hon var så himla arg över att jag hade läst hennes blogg! Kanske inte så konstigt med tanke på innehållet... Men meningen med en blogg är ju att få så många läsare och interaktioner som möjligt!
När jag funderade på mitt numera decimerade tonåringsbestånd, tänkte jag att jag nog hade läst att det tar sju veckor att etablera en ny vana. Men det lät som en lång tid - och borde för övrigt ha lite att göra med vilken typ av vana det handlar om... På nätet hittade jag massor med inlägg om att det tar 21 dagar att etablera en ny vana. Det innebär att tjejerna - och även jag - har haft möjlighet att etablera två goda vanor under de här veckorna. Jag tror inte att jag har fångat den möjligheten helt... Däremot startade jag min blogg den 22 februari och är alltså på god väg att göra bloggningen till en vana!
När jag funderade på mitt numera decimerade tonåringsbestånd, tänkte jag att jag nog hade läst att det tar sju veckor att etablera en ny vana. Men det lät som en lång tid - och borde för övrigt ha lite att göra med vilken typ av vana det handlar om... På nätet hittade jag massor med inlägg om att det tar 21 dagar att etablera en ny vana. Det innebär att tjejerna - och även jag - har haft möjlighet att etablera två goda vanor under de här veckorna. Jag tror inte att jag har fångat den möjligheten helt... Däremot startade jag min blogg den 22 februari och är alltså på god väg att göra bloggningen till en vana!
Magsjuka, träning och en bok
Har haft oturen att bli riktigt magsjuk. Typiskt! Jag mådde faktiskt riktigt bra och hade till och med funderingar på att starta en träningsblogg. Men det kräver ju träning att rapportera om - och när man är magsjuk kan man inte träna.
Medan jag har legat hemma i mitt svaga tillstånd , har jag läst ut boken "Undantaget" (av Christian Jungersen), som grannen gav mig. Nästan 600 sidor... Den var fruktansvärd! Först tyckte jag att den var tråkig, sedan motbjudande och sedan ångestskapande. Handlingen gick ut på att alla människor i grunden är onda. Den beskrev bl a hur några kvinnor på en arbetsplats mobbar en arbetskamrat, tills hon själv tror att hon är störd. Slutet var otroligt overklig. Tänk att författare så ofta verkar spåra ur när de ska knyta ihop säcken på slutet! Men det allra värsta var nog ändå att alla personerna i boken var så osympatiska...
Medan jag har legat hemma i mitt svaga tillstånd , har jag läst ut boken "Undantaget" (av Christian Jungersen), som grannen gav mig. Nästan 600 sidor... Den var fruktansvärd! Först tyckte jag att den var tråkig, sedan motbjudande och sedan ångestskapande. Handlingen gick ut på att alla människor i grunden är onda. Den beskrev bl a hur några kvinnor på en arbetsplats mobbar en arbetskamrat, tills hon själv tror att hon är störd. Slutet var otroligt overklig. Tänk att författare så ofta verkar spåra ur när de ska knyta ihop säcken på slutet! Men det allra värsta var nog ändå att alla personerna i boken var så osympatiska...
Vad tar man med sig?
Pappan och jag pratar i telefonen. Två vuxna, förnuftiga människor, som diskuterar med varandra. Har man barn med någon, kan man inte helt välja bort den personen. Man kan skilja sig, gräla, bråka, leva sitt eget liv, men barnen gör att man aldrig kan välja bort den andra helt. Sin mamma kan man tydligen välja bort. I alla fall om man är tonårsdotter.
Nåja, pappan och jag diskuterar pengar och tonåringarnas konsumtionsmönster och behov. Vi pratar om Lilla Mys ihärdiga förkylning och Smulans totala köpmani. De har ju en massa saker och kläder kvar här, säger jag. De behöver inte shoppa så mycket. Varför har de sakerna här? Pappans teori är att tonårsdöttrarna inte ser boendet hos pappan som permanent. Jag är mer tveksam. Vad skulle man själv ta med sig i ett nödläge? Vad skulle man lämna? Vad skulle man sakna? Det mesta går att ersätta, på något vis...
Nåja, pappan och jag diskuterar pengar och tonåringarnas konsumtionsmönster och behov. Vi pratar om Lilla Mys ihärdiga förkylning och Smulans totala köpmani. De har ju en massa saker och kläder kvar här, säger jag. De behöver inte shoppa så mycket. Varför har de sakerna här? Pappans teori är att tonårsdöttrarna inte ser boendet hos pappan som permanent. Jag är mer tveksam. Vad skulle man själv ta med sig i ett nödläge? Vad skulle man lämna? Vad skulle man sakna? Det mesta går att ersätta, på något vis...
Svarta tårar
Jag står i badrummet och borstar tänderna. Längst kinderna rinner svarta rännilar av mascarasvarta tårar. Jag försöker att inte se tårarna och att gråta ljudlöst, så att sorgen ska upphöra. Min älskade kommer in i badrummet och ser mitt svartrandiga, tårdränkta ansikte i spegeln. "Men älskling!" Han omfamnar mig bakifrån. Hårt, varsamt, med hela kroppen mot min rygg, låter han mig gråta. Jag hör de morrande, snorande, klagande lätena, som formas i mitt inre och tränger fram ur näsa och mun. Efter en stund lugnar jag mig och han släpper försiktigt taget. "Nu behöver du ingen remover för mascaran", säger han i ett försök att muntra upp mig. Jag ler mellan tårarna. Åh, vad jag älskar honom!
Ibland behöver man nog få gråta. Det känns inte bra att prata med ointresserade, avvisande tonåringar på telefonen. Jag samtalar med Lilla My, som fortfarande är förkyld. Det känns som ett förhör. Jag frågar, hon svarar med grötig röst. Korthugget. Kortfattat, utan någon tråd som jag kan ta upp. Det blir inget samtal. Bara ett förhör. Allt som oftast svarar hon "Va?". Jag förstår att hon gör något annat, mer intressant, samtidigt. Jag frågar och hon svarar, för att hon inte orkar eller kan hitta på en ursäkt för att inte svara.
Ibland behöver man nog få gråta. Det känns inte bra att prata med ointresserade, avvisande tonåringar på telefonen. Jag samtalar med Lilla My, som fortfarande är förkyld. Det känns som ett förhör. Jag frågar, hon svarar med grötig röst. Korthugget. Kortfattat, utan någon tråd som jag kan ta upp. Det blir inget samtal. Bara ett förhör. Allt som oftast svarar hon "Va?". Jag förstår att hon gör något annat, mer intressant, samtidigt. Jag frågar och hon svarar, för att hon inte orkar eller kan hitta på en ursäkt för att inte svara.
Intervaller
Har tränat löpintervaller på bandet idag. Först gick det plättlätt! Jag var övertygad om att jag hade lagt ribban alldeles för lågt och borde lägga på några tiondelar på hastigheten. Efter en halvtimme var jag inte lika kaxig längre... Men jag lyckades i alla fall hålla mig uppe på bandet i trekvart. Efteråt kändes det härligt! Så skönt!
Må gott
Vädret är ruskigt. Det är rått och blåsigt. Havet grått, skummigt, ilsket. Den låga vattennivån avslöjar små grupper av runda, gråa stenar. Utsikten blir oroligare, mera detaljrik. Trots det, så är det rogivande att vistas på ön. Det är rogivande att vindpinad ta långa promenader med min älskade. Att slinka in på ett fik och värma sig med kaffe och smörgås. Att sitta inne i värmen med en bok, ett glas vin, och höra vinden yla utanför. När vi lämnar ön, kastar jag en snabb blick i spegeln. Lite nonchalant, sportig. Jag ser rätt bra ut, trots allt.
Ingen ilska
Jag kände mig, som sagt frustrerad, kanske lite irriterad, över att vara kontrollerad och beroende av mina föräldrar. Ibland var jag missmodig över att behöva vara den som lämnade festen först. Men jag minns ingen ilska. Jag minns inget hat.
Precis som kolumnisten Anna, skulle jag hellre ha dött än erkänt att jag mådde dåligt. Ett barn i en vuxens kropp, som hon skriver. Så svårt. Kanske svårare idag. Man SKA så mycket. Och man ska känna efter. Det är norm att må dåligt, åtminstone på ytan. Allt är så bråttom, alla ska vara först. Man ska hinna göra och vara - genast - och kraven är skyhöga.
Precis som kolumnisten Anna, skulle jag hellre ha dött än erkänt att jag mådde dåligt. Ett barn i en vuxens kropp, som hon skriver. Så svårt. Kanske svårare idag. Man SKA så mycket. Och man ska känna efter. Det är norm att må dåligt, åtminstone på ytan. Allt är så bråttom, alla ska vara först. Man ska hinna göra och vara - genast - och kraven är skyhöga.
Vita lögner
Jag skrev tidigare att "lögnen kanske blir lika självklar som sanningen för tonåringar" och jag kände ett styng av dåligt samvete. Dåligt samvete, för att jag faktiskt minns hur jag själv friserade sanningar. Och jag minns att jag själv kände sådan frustration ibland över att vara så - som jag upplevde det - beroende av och kontrollerad av mina föräldrar. Det var så viktigt att känna sig oberoende, att inte behöva rapportera vad man gjorde och inte behöva rätta sig efter andra. Idag känns det självklart att berätta för mina föräldrar när jag t ex reser bort över ett veckoslut. Fast jag inte bor hemma längre och inte har gjort det på många år. Kanske är det först när man har lösgjort sig och blivit självständig, som man faktiskt förstår och till och med kan uppskatta den här sortens kommunikation.
Anna Larsson gav mig inspiration igen. I kolumnen "Akta er, snart gör tonårstjejerna revolt" döljs inga vita lögner. Där finns bara sanningar.
Mardröm
Jag tror att det ligger något i uttrycket "what goes up, must come down". Det är ju tur att det inte är tvärtom! Jag förmodar att det egentligen är ett mer vetenskapligt uttryck. Kanske har det med gravitationskraften att göra. Du vet - det där med Newton och äpplet som faller. I mitt fall handlar det nog om sinnesstämningar. Igår morse var jag på topp, men idag känner jag mig lite låg. Jag har drömt så förvirrade och förvirrande mardrömmar i natt.
I drömmen var jag ute och letade efter Smulan och Lilla My. Det var mörkt och regnigt ute. Fuktigt och kallt. Gatlyktorna speglade sig i den blöta asfalten, dimman låg tung. Jag stod bakom ett flera meter högt gallerstaket och spejade efter tjejerna. Omgivningen var fallfärdig, husen omkring mig stod med igenbommade fönster och bilarna innanför staketet var rostiga och övergivna. Det kom hela tiden ungdomar gående förbi. Alla gick i samma riktning. En av dem var min pojkvän från tidiga tonåren. När jag såg honom, ropade jag för att fråga om han sett Smulan och Lilla My. Han hörde mig inte, eller ville kanske inte höra, så jag fick ropa flera gånger. Till slut hörde han mig. Han tittade föraktfullt på mig och sade "Jag tänker inte hjälpa dig, för du ville inte ligga med mig..." Sedan tillade han "De är antagligen där borta". Han pekade åt det hållet, dit alla var på väg och gick vidare. Jag försökte hitta en öppning i staketet. Jag ville springa åt samma håll, som ungdomarna för att se vart de var på väg. Jag ville hitta Smulan och Lilla My. Jag hittade ingen öppning...
I drömmen var jag ute och letade efter Smulan och Lilla My. Det var mörkt och regnigt ute. Fuktigt och kallt. Gatlyktorna speglade sig i den blöta asfalten, dimman låg tung. Jag stod bakom ett flera meter högt gallerstaket och spejade efter tjejerna. Omgivningen var fallfärdig, husen omkring mig stod med igenbommade fönster och bilarna innanför staketet var rostiga och övergivna. Det kom hela tiden ungdomar gående förbi. Alla gick i samma riktning. En av dem var min pojkvän från tidiga tonåren. När jag såg honom, ropade jag för att fråga om han sett Smulan och Lilla My. Han hörde mig inte, eller ville kanske inte höra, så jag fick ropa flera gånger. Till slut hörde han mig. Han tittade föraktfullt på mig och sade "Jag tänker inte hjälpa dig, för du ville inte ligga med mig..." Sedan tillade han "De är antagligen där borta". Han pekade åt det hållet, dit alla var på väg och gick vidare. Jag försökte hitta en öppning i staketet. Jag ville springa åt samma håll, som ungdomarna för att se vart de var på väg. Jag ville hitta Smulan och Lilla My. Jag hittade ingen öppning...
Today is a good day
Anna Ternheims ljuvliga musik och lite kantiga röst fyller bilen. Utanför finns ingenting. Världen är invirad i tjock, blöt, mjölkvit dimma. Staden syns inte, finns inte mer. Synd. Det var en vacker stad.
Jag mår faktiskt ganska bra. Glad att jag lyckats ta mig upp igen av egen kraft. Eller kanske är det inte bara av egen kraft, utan med hjälp av mitt finmaskiga, glittrande skyddsnät av godhet. Min älskade, som bär mig över mörka vatten, som stryker mig över håret och ryggen, när jag drömmer mardrömmar om natten. Vännerna, systrarna, mina kära föräldrar, som alltid finns där. Anna sjunger "Today is a good day" - jag tror att hon har rätt!
Jag mår faktiskt ganska bra. Glad att jag lyckats ta mig upp igen av egen kraft. Eller kanske är det inte bara av egen kraft, utan med hjälp av mitt finmaskiga, glittrande skyddsnät av godhet. Min älskade, som bär mig över mörka vatten, som stryker mig över håret och ryggen, när jag drömmer mardrömmar om natten. Vännerna, systrarna, mina kära föräldrar, som alltid finns där. Anna sjunger "Today is a good day" - jag tror att hon har rätt!