Betty Blue

Otroligt spännande! Imorgon börjar min långa resa till andra sidan jordklotet. Jag har  förberett mig och packat, men det känns overkligt ändå...

Vi kör genom det vackra landskapet. Vägen är kantad av blåeld, vallmo och guld. Träden står så jämnt och så nära vägkanten, att det känns som om man körde genom en allé. Jag tänker på hur relationen till Smulan successivt har förbättrats och jag känner mig glad över det. Och så tänker jag på Lilla My, som jag inte har träffat på ett halvår nu. Av någon anledning, kanske inspirerad av den vackra utsikten, kommer jag att tänka på när Lilla My föddes. Hon var en helt perfekt liten baby. Så otroligt söt! Varje liten kroppsdel var fulländad, liksom hennes friska hudfärg och fina snusande sömn. Jag ville ha ett syskon till Smulan. Jag fick ett litet underverk.

Den blå strimman i molntäcket växte sig enorm och blev till en stor blå himmel och en skinande sol. Blåsigt har det varit, men skönt, så skönt. Vi har cyklat, golfat, sprungit och promenerat. Solen har sjunkit som ett glödande klot mot en knivskarp horisont varje kväll och färgat himlen rosa, aprikos och orange. Vattnet har speglat färgerna mot en nästan svart bakgrund. Ikväll ligger vattenytan blank och stilla, nästan som om den hade en mjölkhinna eller ett tunt istäcke över sig. Det är varmt och vilsamt ute. Jag känner harmoni i kroppen. 

Tänk om man visste vissa saker i förväg - som att det skulle bli en regning, trist och grå sommar i år. Ja, eller i alla fall att den här delen - första semesterdelen - skulle bli sådan. Då skulle min älskade och jag ha promenerat barfota i solen på en sydfransk strand. Vi skulle ha vaknat till sol och suttit på en mörk altan med varma, kryddiga dofter och cikadornas ackompanjemang till kvällens svala vinglas. Nu är vi på ön istället och världen ter sig ganska jämngrå och blöt. Någon har vänt arbetsbordet igen, så att man förväntas sitta med ryggen mot havet. Envist sätter jag mig på "fel" sida och blickar ut över vattnet. Jag anar en blå strimma i det gråa molntäcket. Jag anar en ljusning...

Jag släpper allt och försöker slappna av - äntligen semester!  Söker febrilt och febrigt den där återhämtningen, som jag vet att jag verkligen behöver. Som jag också vet, kommer av sig själv - i sinom tid - och inte kan stressas fram...

Min älskade och jag reser upp till fjällen för att städa och rusta. Lika upplyftande och energigivande som svenska fjällen är en solig påskdag, lika nedslående och trist är det att komma upp till regntungt, grått och tio plusgrader i början av juli. Vi känner båda hur depressionen smyger sig på oss och arbetar undan allt vad vi kan för att kunna åka hem igen - fort! Det är en lättnad att lämna fjällen, för dagen milt, i all sin gröna prakt, men fortfarande gråmulet, bakom oss och resa hem. Vi firar hemkomsten med löjrom och champagne. Livet är bra rättvist ibland!

Dagen efter hemkomsten är ett oskrivet blad. Vore faktiskt skönt att ha några fler sådana... Dagar då man vaknar på morgonen och funderar över hur man ska tillbringa dagen, eftersom inget är planerat. Dagen är mild men grå. Vi inser att hemmet är i stort behov av rengöring. Med stor frenesi städar och fejar vi större delen av dagen. Sedan tar vi en riktigt lång promenad i den milda grå förkvällen och avslutar med en delikat middag på uteserveringen nere vid vattnet.

Så har tiden rusat iväg igen! Dag läggs till natt, läggs till dag. Troligtvis är det ett gott tecken att jag inte hinner engagera mig i min blogg. Sannolikt är det också nyttigt för mig att inte ägna så mycket tid åt navelskåderi!

Igår kväll träffade jag min älskade och Maggie och Pi inne i stan. Vi promenerade i den ljumma, folkvimlande sommarkvällen. Alla var uppsluppna och på gott humör. Jag berättade att jag mindes en gång för några år sedan, då vi också gick på stan. Det var en ganska kall vinterdag. Pi gick bredvid mig. Plötsligt tog hon min hand och sade: "Jag tycker att du är mycket snällare än pappas förra flickvän". Det var otroligt sött och värmde gott med en tioårings öppenhet och den lilla handen i min. När jag berättade, skrattade min älskade och tjejerna. Mest av alla skrattade Pi. Men det var värme i skratten och det präglade kvällen. Vi åt italienskt. Det var gott. Det var en av de trevligaste kvällar vi haft.




Dagarna har, som sagt, gått fort. Jag har arbetat en massa. Det är mycket som ska vara klart innan semestern. Jag har blivit fångad i en bok - "Jessika Jungs saknad" av Elisabeth Gilek. Trots det avsiktligt slarviga deckarspråket, var den faktiskt svår att lägga ifrån sig. Som vanligt, uppskattade jag inte slutet av boken helt, men boken gav underhållning och spänning och lite verklighetsflykt.