Vita lögner
Jag skrev tidigare att "lögnen kanske blir lika självklar som sanningen för tonåringar" och jag kände ett styng av dåligt samvete. Dåligt samvete, för att jag faktiskt minns hur jag själv friserade sanningar. Och jag minns att jag själv kände sådan frustration ibland över att vara så - som jag upplevde det - beroende av och kontrollerad av mina föräldrar. Det var så viktigt att känna sig oberoende, att inte behöva rapportera vad man gjorde och inte behöva rätta sig efter andra. Idag känns det självklart att berätta för mina föräldrar när jag t ex reser bort över ett veckoslut. Fast jag inte bor hemma längre och inte har gjort det på många år. Kanske är det först när man har lösgjort sig och blivit självständig, som man faktiskt förstår och till och med kan uppskatta den här sortens kommunikation.
Anna Larsson gav mig inspiration igen. I kolumnen "Akta er, snart gör tonårstjejerna revolt" döljs inga vita lögner. Där finns bara sanningar.