Betty Blue

Funderar på att avsluta bloggen en gång för alla. Jag vill inte vara ledsen mer. Smulan får förhoppningsvis rätsida på sitt liv. Lilla My öppnar sakta sina sinnen. Nu börjar jag på nytt.

Nu förstår jag absolut ingenting längre. Hur långt är ett snöre? Hur får man en tonåring nöjd? Fullkomligt omöjligt att besvara - uppenbarligen också helt ouppnåeligt. I min enfald går jag omkring och försöker att inte lägga mig i tonårsbekymren, utan räknar istället till tio - eller tjugo - när det osar katt och jag känner irritationen börja pyra och bubbla. Det fungerar rätt bra, tycker jag. Eller jag trodde i alla fall det. Jag tycker att stämningen har varit riktigt bra här hemma. Maggie har visserligen varit borta en hel del. Hon fick nej av sin pappa att sova borta en natt, men jag förstår inte hur det kan ha med mig att göra. Hon verkade vara på bra humör när hon vaknade och kom och babblade glatt med mig i köket. Igår kväll åt vi middag alla fyra och skojade och hade det bra, trodde jag! Men Maggie var tydligen urförbannad på mig för något jag hade sagt. Vad? Beats me.

Idag var det knorr med pappsen. Tror inte att humöret var på topp efter träningen heller - knorr med mamsen också? Trist. Om det verkligen är något som fungerar som balsam för själen - och även humöret - så är det väl träning! Jag får antagligen bära hundhuvudet igen, fast jag i princip bara sagt hej och frågat hur träningen gått. Lång tirad på nätet om hur missnöjda vi alltid är med henne och att vi kommer att få en chock när hon är 18 år och vi inte längre kan bestämma över henne. Då ska hon äntligen vara sig själv. Ska bli spännande att se vad det innebär...

Är du där? Ett oemotståndligt behov att återuppta bloggandet, en nyfiken titt på statistiken - någon besöker min blogg, nästan varje dag. Och jag har inte skrivit något sedan den första oktober i fjol! Någon bryr sig.