Ost och vin
Igår kväll var vi bjudna på ost och vin, min älskade och jag. Vi promenerade bort, för att kunna njuta av ett glas vin båda två och för att det var skönt att promenera. Sista biten var väldigt backig. Högst uppe på krönet balanserade huset på klippkanten, med en vidunderlig utsikt över vattnet. Min älskade pustade över trötthet och sedan över den fantastiska vyn. I morse var det jag som var trött. Jag kände mig helt kraftlös, så det var tur att jag hade möjlighet att mjukstarta idag.
Ibland har jag varit så där obeskrivligt trött på sistone. Jag har nästan fått en känsla av att jag befinner mig i något overkligt. Och jag har börjat reagera starkt på vissa dofter. När min älskade äter knäckebrödsmacka med Kalles kaviar på, ger doften av kaviar kväljningar. När någon skivar ost, vänder det sig i magen av lukten, trots att jag faktiskt gillar ost. Jag associerar fritt till en person i en bok, som jag läste för en tid sedan. Så småningom visade det sig att hon, personen i boken, var helt rubbad. Alla overkligheter och överdådiga dofter var antagligen utslag för att det inte stod rätt till. Tänk om jag också håller på att bli knäpp! Tänk om allt det här med tonåringarna bara finns i min sjuka fantasi! Det slår mig att det bara är jag, som har hört hur Lilla My låter när hon pratar med mig...
Jag ringer upp Lilla My för att det har kommit post till henne. Hon tittar på tv och svarar i den fasta telefonen. Polisförhöret inleds trevande. Plötsligt får jag för mig att jag ska se om det går att spela in samtalet i min mobil. Det går bara att spela in korta snuttar. Varje gång man trycker på "Spela in", så piper det till i telefonen. Jag vet inte om Lilla My hör pipet. Hon kommenterar i alla fall inte. När vi har pratat klart, får jag leta i evigheter på mobilen, för att se var snuttarna är lagrade. Det är klart intressant att lyssna av konversationen i efterhand - Lilla Mys buttra, oengagerade stämma och min egen... Usch! I början av varje mening låter min röst torr och lite gnällig, för att mot slutet höjas på ett bevekande, nästan lite vädjande sätt. Vid ett tillfälle ger jag ifrån mig en riktig avgrundssuck. Men Lilla My är obeveklig. Man hör tydligt konstpausen som följer mitt "Du får ha det så bra". Lilla My vill under inga omständigheter säga vare sig "tack", eller "detsamma". Och hellre dör hon, än besvarar mitt "puss och hejdå".
Ibland har jag varit så där obeskrivligt trött på sistone. Jag har nästan fått en känsla av att jag befinner mig i något overkligt. Och jag har börjat reagera starkt på vissa dofter. När min älskade äter knäckebrödsmacka med Kalles kaviar på, ger doften av kaviar kväljningar. När någon skivar ost, vänder det sig i magen av lukten, trots att jag faktiskt gillar ost. Jag associerar fritt till en person i en bok, som jag läste för en tid sedan. Så småningom visade det sig att hon, personen i boken, var helt rubbad. Alla overkligheter och överdådiga dofter var antagligen utslag för att det inte stod rätt till. Tänk om jag också håller på att bli knäpp! Tänk om allt det här med tonåringarna bara finns i min sjuka fantasi! Det slår mig att det bara är jag, som har hört hur Lilla My låter när hon pratar med mig...
Jag ringer upp Lilla My för att det har kommit post till henne. Hon tittar på tv och svarar i den fasta telefonen. Polisförhöret inleds trevande. Plötsligt får jag för mig att jag ska se om det går att spela in samtalet i min mobil. Det går bara att spela in korta snuttar. Varje gång man trycker på "Spela in", så piper det till i telefonen. Jag vet inte om Lilla My hör pipet. Hon kommenterar i alla fall inte. När vi har pratat klart, får jag leta i evigheter på mobilen, för att se var snuttarna är lagrade. Det är klart intressant att lyssna av konversationen i efterhand - Lilla Mys buttra, oengagerade stämma och min egen... Usch! I början av varje mening låter min röst torr och lite gnällig, för att mot slutet höjas på ett bevekande, nästan lite vädjande sätt. Vid ett tillfälle ger jag ifrån mig en riktig avgrundssuck. Men Lilla My är obeveklig. Man hör tydligt konstpausen som följer mitt "Du får ha det så bra". Lilla My vill under inga omständigheter säga vare sig "tack", eller "detsamma". Och hellre dör hon, än besvarar mitt "puss och hejdå".
Bortom normen
Min älskade och jag har sällskap i bilen. Det regnar ute. Det är hälften så varmt som igår, mera trafik, massor av regn och ingen sol. Min älskade verkar inte vara riktigt på humör. Det var så redan igår kväll... Jag bestämmer mig för att inte nämna det, utan låta honom vara. Vi pratar om neutrala saker.
När min älskade har hoppat ur bilen sätter jag på radion. Åsa Petersen intervjuas. Hon är ledarskribent på Aftonbladet och har just skrivit en ny, rosad bok "Bortom normen 2.0". Boken handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och om rätten att få vara sig själv. Åsa berättar om sitt handikapp - hon stammar. Hon berättar att det är svårt och att hon länge inte vågat prata i radio. Det är uppenbart svårt. Åsa pratar på i ganska rask takt och plötsligt sätter stamningen in. Då låter det som om det är störningar i sändningen. Jag funderar stilla på om hon är tvungen att prata i radio... Det mest tillfredställande måste väl ändå vara att göra sådant som man är bra på - och jobba på att bli ännu bättre? Hon är tydligen bra på att skriva. Om jag var dålig på att hoppa höjdhopp t ex, så skulle jag undvika det, om jag inte var tvungen att göra det. Jag skulle antagligen känna mig gladare och mer till freds genom att göra något annat...
Jag ringer min älskade innan jag lämnar min arbetsplats. Regnet smattrar fortfarande. Det är fruktansvärt blött, grått och fuktigt ute. Min älskades röst låter stressad, spänd och en aning hes. Det hörs att han har på tok för mycket att göra. Det var det jag misstänkte!
När min älskade har hoppat ur bilen sätter jag på radion. Åsa Petersen intervjuas. Hon är ledarskribent på Aftonbladet och har just skrivit en ny, rosad bok "Bortom normen 2.0". Boken handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och om rätten att få vara sig själv. Åsa berättar om sitt handikapp - hon stammar. Hon berättar att det är svårt och att hon länge inte vågat prata i radio. Det är uppenbart svårt. Åsa pratar på i ganska rask takt och plötsligt sätter stamningen in. Då låter det som om det är störningar i sändningen. Jag funderar stilla på om hon är tvungen att prata i radio... Det mest tillfredställande måste väl ändå vara att göra sådant som man är bra på - och jobba på att bli ännu bättre? Hon är tydligen bra på att skriva. Om jag var dålig på att hoppa höjdhopp t ex, så skulle jag undvika det, om jag inte var tvungen att göra det. Jag skulle antagligen känna mig gladare och mer till freds genom att göra något annat...
Jag ringer min älskade innan jag lämnar min arbetsplats. Regnet smattrar fortfarande. Det är fruktansvärt blött, grått och fuktigt ute. Min älskades röst låter stressad, spänd och en aning hes. Det hörs att han har på tok för mycket att göra. Det var det jag misstänkte!
Möten människor emellan
Förlåt lilla Smulan! Det behövs kanske både avsändare och mottagare för att fabricera en lögn... Vi äter sushi till lunch i solen. För första gången sedan uppbrottet kan vi faktiskt prata sansat och sakligt om det. Jag har sett till att jag har gott om tid. Att sitta ute, istället för inne på en restaurang, är perfekt för ett längre samtal. Blommor och solsken mildrar en del hårda ord. Jag inser så väl att Smulan resonerar som den sextonåring hon är. Jag inser att jag själv fått tillräcklig distans till uppbrottet för kunna inse Smulans begränsningar. När vi skiljs åt känner jag mig, för första gången, efter ett av våra möten, harmonisk. Så småningom kommer vi att hitta tillbaka till varandra.
Jag ringer Lilla My på den fasta telefonen. Hon hinner nog inte reflektera över vem som ringer och svarar. Polisförhör nummer tjugotvå inleds. Det är inget bra förhör, i alla fall inte ur mitt perspektiv... Lilla Mys röst har en hård metallisk klang, precis som förra gången. Hon låter nästan otäck och hon låter mig förstå att jag inte längre har en plats i hennes liv. Det finns, enligt Lilla My, absolut ingen anledning för oss att träffas. Tyvärr...
Jag ringer Lilla My på den fasta telefonen. Hon hinner nog inte reflektera över vem som ringer och svarar. Polisförhör nummer tjugotvå inleds. Det är inget bra förhör, i alla fall inte ur mitt perspektiv... Lilla Mys röst har en hård metallisk klang, precis som förra gången. Hon låter nästan otäck och hon låter mig förstå att jag inte längre har en plats i hennes liv. Det finns, enligt Lilla My, absolut ingen anledning för oss att träffas. Tyvärr...
Better safe than sorry
Vart tog det sunda förnuftet vägen? Varför måste jag ständigt vada upp till knäna i galenskap? När ska jag få sluta kämpa för att hålla näsan över vattenytan? Pappan har gjort en total kovändning, vänt inte bara kappan, utan hela sig, efter vinden. Hur dum kan jag bli? Jag trodde i min enorma enfald, att vi var överens, åtminstone i de stora frågorna. Icke, sa Nicke! Nu är vi tillbaks till ruta ett - det är min konflikt, jag ska lösa den, såvida inte ett mirakel helt oväntat skulle inträffa.
Smulan ljuger, så att det troligtvis snart kommer fradga i mungiporna på henne! Och pappan tror henne i allt! Om besöket här hemma i söndags har hon sagt att jag bara försvann när hon kom! Pappan sväljer och gapar efter mer. När jag ifrågasätter, så kommer gamla oförrätter forsande. Påhopp, men inga konkreta exempel eller råd om bot och bättring. Smulan gråter och tjurar och förstör stämningen för Lilla My, pappan och hans flickvän i den trista, hyrda lägenheten. Då får hon åka hem till stan själv och fira midsommar med sin pojkvän! Hon har inga pengar, men en stor skuld till sin pappa. Smulan får låna mera pengar till en flygbiljett. Nu har hon en stor skuld att betala, men inga pengar att betala med... Vad är det för fel med att ibland inse att man inte har råd med allt man vill ha? Är det helt otänkbart att en vuxen bestämmer ibland, när man är sexton år? Nu har Smulan lovat lilla pappsen att sköta sig på midsommar, så att det inte gör något att han är 70 mil bort! Så fantastiskt smidigt!
Lilla My svarar inte på sin telefon, men tar motvilligt pappans när jag haffar henne den vägen. Polisförhöret kan återupptas. Lilla My är som vanligt förkyld, eller halvdålig och hängig. Hon talar med ovanligt gäll röst. Jag funderar på om det är för att hon hör mig dåligt, eller om hon känner sig skärrad av att prata med mig. Själv känner jag mig som ett vrak efter att ha pratat med mina tonåringar och deras pappa. De lever i en helt annan värld nu - med en helt annan världsbild!
Smulan ljuger, så att det troligtvis snart kommer fradga i mungiporna på henne! Och pappan tror henne i allt! Om besöket här hemma i söndags har hon sagt att jag bara försvann när hon kom! Pappan sväljer och gapar efter mer. När jag ifrågasätter, så kommer gamla oförrätter forsande. Påhopp, men inga konkreta exempel eller råd om bot och bättring. Smulan gråter och tjurar och förstör stämningen för Lilla My, pappan och hans flickvän i den trista, hyrda lägenheten. Då får hon åka hem till stan själv och fira midsommar med sin pojkvän! Hon har inga pengar, men en stor skuld till sin pappa. Smulan får låna mera pengar till en flygbiljett. Nu har hon en stor skuld att betala, men inga pengar att betala med... Vad är det för fel med att ibland inse att man inte har råd med allt man vill ha? Är det helt otänkbart att en vuxen bestämmer ibland, när man är sexton år? Nu har Smulan lovat lilla pappsen att sköta sig på midsommar, så att det inte gör något att han är 70 mil bort! Så fantastiskt smidigt!
Lilla My svarar inte på sin telefon, men tar motvilligt pappans när jag haffar henne den vägen. Polisförhöret kan återupptas. Lilla My är som vanligt förkyld, eller halvdålig och hängig. Hon talar med ovanligt gäll röst. Jag funderar på om det är för att hon hör mig dåligt, eller om hon känner sig skärrad av att prata med mig. Själv känner jag mig som ett vrak efter att ha pratat med mina tonåringar och deras pappa. De lever i en helt annan värld nu - med en helt annan världsbild!
Vilodag
Efter tre dagars löpträning är det dags för något lågintensivt. Som en långpromenad... Resolut går jag och frågar om Lilltrollet vill ut en sväng. Om hon vill! Hon far runt i sin glada krigsdans så att mattorna flyger. Det är ljuvligt ute, varmt med en svag fläkt och en frisk doft av midsommarsvalt vatten, som stiger ur sjön. Vi skuttar fram längst vägen med solen i ansiktet - och jag tror att vi båda ler!
Undrens tid är inte förbi
Sent på kvällen hör jag mobilens glada melodi - den som jag valt med omsorg, men som inte alls tycks imponera på omgivningen. Det är Smulan som ringer. Hon gråter. Jag vet att hon är i säkerhet, men jag blir ändå lite bestört. Pappan har tagit med sig nya flickvännen, Smulan och Lilla My till en liten skånsk by. De satt i bilen i söndags när jag försökte ringa Lilla My, får jag veta. Smulan undrar varför jag ringde Lilla My - bara. Men det är inte därför hon gråter. Hon vill hem, säger hon. Jag blir lite förvirrad. Hem? Smulan håller på att förgås av tristess. Hon vill hem och fira någon månadsdag med sin pojkvän, träffa några kompisar innan de drar iväg på semester - och hon vill inte fira midsommar i den skånska hålan! Pappan har givit lite vaga besked om huruvida det är möjligt att åka hem, men tydligen sagt att om jag är hemma i stan, så får hon åka. Samtidigt säger pappan att Smulan inte ska vara självisk och förstöra för "familjen".
I midsommar är jag inte hemma, men det är egentligen inte det som är poängen. Smulan vrider och vänder och funderar på hur hon ska kunna åka hem ändå. Hon resonerar med mig och försöker få medhåll om att pappan inte ger klara besked. "Han frågade varför jag inte sagt något innan vi åkte!" säger hon upprört. Jag är mamman vars lilla flicka ringer från lägret och är mörkrädd. Jag frågar om sommarjobbet - som hon har fått! Det är ju fantastiskt att hon har fått jobbet! Även om boende och annat inte blir riktigt så glamoröst, som Smulan har tänkt sig. Det blir boende hos farmor och farfar - och cykel till jobbet. Jag försöker hitta andra lösningar än flykt och flytta fokus till senare planer. När vi avslutar samtalet är Smulan lugn och jag en smula upprymd. Kanske är avståndet inte så oöverstigligt? Kanske finns det annat än pengar, som gör att Smulan ringer. I alla fall någon gång ibland. Kanske finns det hopp?
Ljusa nätter
Det är svårt att komma till ro och svårt att komma i säng i vettig tid, nu när kvällarna blir längre och nätterna ljusa. Jag går ut på balkongen. Kvällen är sval och mild. Det är helt vindstilla och de ljud som bryter tystnaden blir knivskarpa - någon slår igen en dörr, det gnisslar från rälsen lite längre bort, en båt tuffar förbi. Hundskall. Det var länge sedan jag promenerade med Lilltrollet.
Jag sätter mig med ett sudoku. Det är skönt att jag återfått både minnet och förmågan att lösa sudoku. Jag har sprungit flera gånger utan att få ont i foten. Jag har sovit flera nätter utan att få ömma och odugliga käkar av all oro och stress och sorg. Kroppen reagerar verkligen märkligt på känslomässigt kaos. Den har också en otrolig förmåga att glömma...
Jag sätter mig med ett sudoku. Det är skönt att jag återfått både minnet och förmågan att lösa sudoku. Jag har sprungit flera gånger utan att få ont i foten. Jag har sovit flera nätter utan att få ömma och odugliga käkar av all oro och stress och sorg. Kroppen reagerar verkligen märkligt på känslomässigt kaos. Den har också en otrolig förmåga att glömma...
Röja och rensa ut
Igår var vi på kalas ute i skärgården. Det var fantastiskt! Solen sken från en klarblå himmel, vinden fläktade lätt, intet bekymmer i världen! Men i morse vaknade vi i en dyblöt värld, min älskade och jag. Regnet stod som spön i backen, det blåste, - grått, kallt, blött... Vi beslutade oss för att göra lite nytta inomhus och rensa ut lite gammalt skräp. Ganska tillfredställande faktiskt, att rensa och slänga.
Det är inte bara damm man river upp, när man städar i gömmorna... Tyvärr... En liten keramikgås får ögonen att svämma över av tårar. Det är så många minnen som väcks till liv. Varje litet föremål håller en historia om hur trevligt vi haft - Smulan, Lilla My och jag. De talar om hur vi delat på upplevelser och givit varandra små gåvor och överraskningar. Jag gråter i min älskades famn. Jag förstår inte hur det kunde bli så här!
Senare på dagen ringer jag Lilla My på mobilen. Hon väljer naturligtvis att inte svara, eller åtminstone att inte ringa tillbaks, trots min uppmaning, både i röstbrevlådan och via sms. Till slut kommer dock ett livstecken. Hon messar och ber att få receptet på "min" cheese cake, via mejl. Jag känner mig frestad att ringa Smulan också. Hon brukar svara och skulle i sådana fall avslöja Lilla Mys bluff, eller nonchalans. Smulan pratade jag med häromdagen, så jag avstår. Tillräckligt många sår har fått blöda i mig idag.
Det är inte bara damm man river upp, när man städar i gömmorna... Tyvärr... En liten keramikgås får ögonen att svämma över av tårar. Det är så många minnen som väcks till liv. Varje litet föremål håller en historia om hur trevligt vi haft - Smulan, Lilla My och jag. De talar om hur vi delat på upplevelser och givit varandra små gåvor och överraskningar. Jag gråter i min älskades famn. Jag förstår inte hur det kunde bli så här!
Senare på dagen ringer jag Lilla My på mobilen. Hon väljer naturligtvis att inte svara, eller åtminstone att inte ringa tillbaks, trots min uppmaning, både i röstbrevlådan och via sms. Till slut kommer dock ett livstecken. Hon messar och ber att få receptet på "min" cheese cake, via mejl. Jag känner mig frestad att ringa Smulan också. Hon brukar svara och skulle i sådana fall avslöja Lilla Mys bluff, eller nonchalans. Smulan pratade jag med häromdagen, så jag avstår. Tillräckligt många sår har fått blöda i mig idag.
Tomt på tankar
Jag drömde att Lilla My hade löss. Hon tittade på mig med sina stora, vackra bruna ögon och bad mig hjälpa henne att kolla. Hon hade kolossala löss, som bara satt mitt uppe på huvudet på henne. Jag hjälpte Lilla My med luskammen, men det gick bara att få bort en lus i taget. Sedan gick vi in i badrummet och jag tvättade hennes hår över badkaret. När jag vaknade tänkte jag omedelbart på de gånger jag klippt håret på Lilla My. Det är några av de få gånger senaste året, som hon faktiskt bett mig göra något och sedan varit nöjd. Vi har haft roligt tillsammans.
Undrar egentligen hur hjärnan fungerar. Jag drömmer så mycket och så konstigt. När jag vaknar förstår jag inte var alla skruvade tankar kommer ifrån. Nu drömde jag kanske om Lilla My för att jag kom på igår att jag inte ringt på en vecka. Förra fredagen fick jag inte tag på Lilla My, men på mobilsvaret bad jag henne ringa och berätta om skolavslutningen och betygen. Jag talade in samma meddelande på pappans telefon. Ingen av dem har reagerat alls. Undrar om meddelandena inte gick fram. Verkar konstigt...
Undrar egentligen hur hjärnan fungerar. Jag drömmer så mycket och så konstigt. När jag vaknar förstår jag inte var alla skruvade tankar kommer ifrån. Nu drömde jag kanske om Lilla My för att jag kom på igår att jag inte ringt på en vecka. Förra fredagen fick jag inte tag på Lilla My, men på mobilsvaret bad jag henne ringa och berätta om skolavslutningen och betygen. Jag talade in samma meddelande på pappans telefon. Ingen av dem har reagerat alls. Undrar om meddelandena inte gick fram. Verkar konstigt...
Funderingar och fågelbad
På vägen till jobbet passerar jag den gångna kvällens skräp och efterdyningar. I en vattenpöl badar några glada små sparvar. De skvätter och leker och ser ut att må bra. I deras duniga uppsyn finns skuggan av ett leende. Jag vill fångas av sparvarnas sorglöshet, men jag känner mig nedstämd, nästan lite sjuk. Det är dags att släppa taget, att rycka på axlarna åt överskridna krediter och missade tandläkarbesök, som inte är mina egna. Det är dags att skaka av mig och inte ta illa upp av andras humör, andras rädsla och andras misslyckanden. Jag är trött på att tyngas av saker som jag inte kan påverka. Jag gör så gott jag kan - och kanske lite till. "Låt inte det bästa bli det godas fiende" brukar kollegan säga. Kloka ord... De gäller nog även i fråga om att ta ansvar för, eller ta illa upp över andras tillkortakommanden. Jag vill göra som sparvarna - bada och sedan skaka vätan ur fjädrarna och bara njuta av svalkan.
Söders gröna höjder
Efter en hektisk eftermiddag på jobbet, beger jag mig in till staden. Värmen står alldeles stilla och dallrande utomhus. Det sägs att det ska komma regn. På söder är det fortfarande vimlande, livfullt och karnevalsaktigt. Jag känner inte den stickande grilldoften som vilade över alltsammans i fredags. Kanske är det vindstilla, kanske är det slutgrillat. Jag träffar Hanna på det stora torget, alldeles vid blomsterstånden. Vi slår oss ner vid en av de närmaste serveringarna. Vi får påkalla uppmärksamhet för att få beställa, servitrisen kommer med fel dryck, glömmer brödet och är uppenbart missnöjd över den snåla dricksen. Kanske räcker det med att bara arbeta på en uteservering på sommaren för att få dricks? För oss är det en markering att vi tycker att servicen är dålig.
I maklig takt promenerar vi längst de livfulla gatorna. Så småningom stannar vi och tar en kopp kaffe. Samtalet flyter, som gyllengul, söt honung. Det är som om vi träffades dagligen. Jag tycker verkligen om Hanna och det slår mig att jag har tur. Jag har en handfull nära, kloka, och rara väninnor. För bara några veckor sedan satt jag en kväll på söder med Eva och vi hade också en trevlig, förtrolig och givande kväll med mersmak. Det känns skönt med det prestigelösa umgänget. Det känns skönt att ha riktiga vänner.
I maklig takt promenerar vi längst de livfulla gatorna. Så småningom stannar vi och tar en kopp kaffe. Samtalet flyter, som gyllengul, söt honung. Det är som om vi träffades dagligen. Jag tycker verkligen om Hanna och det slår mig att jag har tur. Jag har en handfull nära, kloka, och rara väninnor. För bara några veckor sedan satt jag en kväll på söder med Eva och vi hade också en trevlig, förtrolig och givande kväll med mersmak. Det känns skönt med det prestigelösa umgänget. Det känns skönt att ha riktiga vänner.
Dåligt humör
Trots det vackra vädret och allt annat som är bra, så känner jag mig på riktigt dåligt humör idag. Det började redan igår kväll när margaretorna kom. Jag hade gått över solvarma torg och gator på vägen hem, minglat med grillrök, uteätare, cyklister och bara axlar och ben. Hela staden gungade av fest och ledighet, nästan karnevalsstämning. Min älskade och jag hade stämt träff, så att vi kunde ha sällskap sista biten. En sväng in i mataffären och sedan på med den egna grillen.
Tjejerna var så högröstade så att det skallrade och skar i huvudet på mig - som av kastrullock, som man slår mot varandra - när de pratade. Vi fick ständigt hyscha för att försöka få till en normal samtalston, något som naturligtvis retade Pi, som ofta har en näbbig kommentar till hands när hon blir tillsagd. Näbbigheten riktas mot mig, men jag har hört när Pi är arg på sin mamma... Det här var en västanfläkt, så jag tog det inte så hårt. Pi var för övrigt så uppskruvad, så att man stilla undrade om det är så jobbigt med dubbelt boende, eller om rutinerna är så skilda hos olika föräldrar... Maggie var på sitt grinigaste humör. Ingenting var bra. Hon hade ingen aning om någonting, som man frågade. Hon ville inte vara på ön i sommar och när vi föreslog ett veckoslut i London blev responsen: "Va? Nu? Nej, det är så varmt. Varför kan vi inte åka i höst istället?"
Pi har haft två kompisar, som har övernattat. TV-rummet ser ut som Västbanken. Här ligger smutsiga strumpor, obäddade tältsängar, muggar med tepåsar, någon enstaka brödkant. De stuckit iväg för att bada, utan att ta undan efter sig. Jag tänker gå ut i solen, så att jag slipper se eländet. Jag ska läsa en bok och smutta på ett glas isvatten. Förhoppningsvis skingras mitt dåliga humör... 
Om vardagslycka
Finns det alltid en situation och flera synvinklar? Det var en journalist som frågade - och självklart svarade Bengt Ohlsson, som blev tillfrågad, ja. Och visst är det så! På gott och på ont, får man väl tillägga, men nog så tänkvärt.
Jag funderar lite på fördelningen av friheter och åtaganden mellan mig och tonårsdöttrarna. Det var något slokörat som jag i tisdags plötsligt insåg att tjejerna säkert var hemkomna från Mallorcaresan med pappan sedan flera dagar. Jag ringde till Lilla My och höll ett avancerat polisförhör. Avsiktligt formulerade jag förhörsfrågorna så att det inte gick att bara svara ja och nej. Avsiktligt avslutade Lilla My förhöret med en konstpaus för att tydligt markera att hon inte säger "puss" eller "kram" till sin mamma. Smulan var mera pratsam. Hon var i full färd med att göra sig i ordning till skolbalen. Hon var på gott humör och ville låna skor av mig. När jag avslutat samtalen med mina båda förlupna tonårsdöttrar tänkte jag att det kanske inte bara hänger på - eller borde hänga på - mig att ringa...
I den högst (o-) vetenskapliga tidskriften Damernas Värld läser jag om lycka. Vardagslycka, som de kallar det, är något som man kan träna sig till. Det är i de små tingen som man finner verklig lycka, menar DVs expert. Och det ligger nog mycket i det - en annan synvinkel på att vara nöjd. Jag är bra på vardagslycka. Jag blir glad av sol och blå himmel, en sädesärla som kikar fram bakom stuprännan, en hund som busar med sin matte, en riktigt bra låt, en vårdoft, en löptur, en komplimang. En rolig kommentar från en arbetskamrat kan, flera timmar senare, få mig att sitta och le i bilkön.
Det är tur att jag är bra på vardagslycka. Det ger mig styrka, när jag behöver den. Idag sätts min förmåga på prov. Smulan ringer och frågar om jag tänker komma på skolavslutningen. Jag ramlar nästan av stolen, kommer helt av mig. Jag stammar fram något om att jag just kommit till jobbet, att jag inte har bilen, att jag inte haft en tanke... Om hon hade frågat tidigare... Smulan säger att hon inte heller har tänkt på det, men att pappan och hans flickvän tänker komma och då tänkte hon att jag kanske också ville vara med. Jag avböjer vänligt. Jag vet egentligen inte varför hon frågar, om hon vill ha pengar, eller om hon faktiskt vill träffa mig. När hon ringer igen senare för att redogöra för sina betyg, lutar det åt pengar. Till slut kan hon inte hålla sig och frågar om hon kommer att få några pengar av mig, för att hon varit så duktig i skolan. Jag svarar att jag vill prata om sådant mellan fyra ögon. Jag hör att det inte är det svar hon vill ha, men jag avslutar samtalet, ganska raskt, ganska rart - "puss, puss, vi hörs".
Jag funderar lite på fördelningen av friheter och åtaganden mellan mig och tonårsdöttrarna. Det var något slokörat som jag i tisdags plötsligt insåg att tjejerna säkert var hemkomna från Mallorcaresan med pappan sedan flera dagar. Jag ringde till Lilla My och höll ett avancerat polisförhör. Avsiktligt formulerade jag förhörsfrågorna så att det inte gick att bara svara ja och nej. Avsiktligt avslutade Lilla My förhöret med en konstpaus för att tydligt markera att hon inte säger "puss" eller "kram" till sin mamma. Smulan var mera pratsam. Hon var i full färd med att göra sig i ordning till skolbalen. Hon var på gott humör och ville låna skor av mig. När jag avslutat samtalen med mina båda förlupna tonårsdöttrar tänkte jag att det kanske inte bara hänger på - eller borde hänga på - mig att ringa...
I den högst (o-) vetenskapliga tidskriften Damernas Värld läser jag om lycka. Vardagslycka, som de kallar det, är något som man kan träna sig till. Det är i de små tingen som man finner verklig lycka, menar DVs expert. Och det ligger nog mycket i det - en annan synvinkel på att vara nöjd. Jag är bra på vardagslycka. Jag blir glad av sol och blå himmel, en sädesärla som kikar fram bakom stuprännan, en hund som busar med sin matte, en riktigt bra låt, en vårdoft, en löptur, en komplimang. En rolig kommentar från en arbetskamrat kan, flera timmar senare, få mig att sitta och le i bilkön.
Det är tur att jag är bra på vardagslycka. Det ger mig styrka, när jag behöver den. Idag sätts min förmåga på prov. Smulan ringer och frågar om jag tänker komma på skolavslutningen. Jag ramlar nästan av stolen, kommer helt av mig. Jag stammar fram något om att jag just kommit till jobbet, att jag inte har bilen, att jag inte haft en tanke... Om hon hade frågat tidigare... Smulan säger att hon inte heller har tänkt på det, men att pappan och hans flickvän tänker komma och då tänkte hon att jag kanske också ville vara med. Jag avböjer vänligt. Jag vet egentligen inte varför hon frågar, om hon vill ha pengar, eller om hon faktiskt vill träffa mig. När hon ringer igen senare för att redogöra för sina betyg, lutar det åt pengar. Till slut kan hon inte hålla sig och frågar om hon kommer att få några pengar av mig, för att hon varit så duktig i skolan. Jag svarar att jag vill prata om sådant mellan fyra ögon. Jag hör att det inte är det svar hon vill ha, men jag avslutar samtalet, ganska raskt, ganska rart - "puss, puss, vi hörs".
Insiktsfullt
I jobbet går jag från klarhet till klarhet. Det är så otroligt inspirerande, utvecklande och engagerande. Jag känner att jag numera tänker i rätt banor och att det ger resultat. Jag uppslukas och återföds - kastas mellan den ena utmaningen och den andra. I kärleken har jag också landat - mjukt, varmt, lyckorusigt. Jag har lärt mig när jag ska hålla om och när jag ska släppa. Jag har slutat känna oro när min älskade plötsligt blir avlägsen och frånvarande. Det är så tydligt när han, i tankarna, försvinner in i sitt arbete. Kanske är det likadant med mig. Fast jag vill gärna diskutera och dela med mig av min entusiasm. Mellan jobbengagemangen finns så mycket plats för tvåsamhet, omtanke och gemenskap. Det är äkta lycka att få dela den med min älskade.
Jag läser Bengt Ohlssons "Gregorius", som är ett annat perspektiv av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Boken är så fin och insiktsfull. Pastor Gregorius är en god människa med klara tankar. Om sin hustru Helga tänker han, att hennes föräldrar, av kärlek, aldrig tyckte att någonting var gott nog åt henne. Och att detta "ingenting är gott nog" har fastnat i Helga och gjort henne oförmögen att tycka att något är riktigt bra. Jag drar genast paralleller till mina egna döttrar. Hur jag, av kärlek, alltid har försökt ge dem ansvar efter förmåga och mognad och önskat att de ska växa upp till starka, självständiga individer. Detta "självständiga" har liksom vuxit sig otämjbart. Jag har själv gillrat fällan och fallit i den. Det var inte så jag ville att det skulle bli!
Jag läser Bengt Ohlssons "Gregorius", som är ett annat perspektiv av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Boken är så fin och insiktsfull. Pastor Gregorius är en god människa med klara tankar. Om sin hustru Helga tänker han, att hennes föräldrar, av kärlek, aldrig tyckte att någonting var gott nog åt henne. Och att detta "ingenting är gott nog" har fastnat i Helga och gjort henne oförmögen att tycka att något är riktigt bra. Jag drar genast paralleller till mina egna döttrar. Hur jag, av kärlek, alltid har försökt ge dem ansvar efter förmåga och mognad och önskat att de ska växa upp till starka, självständiga individer. Detta "självständiga" har liksom vuxit sig otämjbart. Jag har själv gillrat fällan och fallit i den. Det var inte så jag ville att det skulle bli!
Dagvill
När jag är på ön blir jag lätt dagvill. Tiden flyter liksom ihop med himlen och havet och den härliga varma känslan av gemenskap och glädje. Kärleken till min älskade får blomma ut totalt. Och även om det ibland känns lite synd att sitta inne och arbeta istället för att få vistas i solen, så kompenserar den fantastiska utsikten, som fyller mig med sådan tillförsikt.
I flera dagar har skolkuratorn sökt mig - och jag henne. Vi har ringt om varandra, men idag får vi äntligen kontakt. Hon säger att Lilla My mår så dåligt, att vi måste söka hjälp. Jag ska förmedla detta till pappan, men det är med blandade känslor. Jag är lite av gisslan, eftersom jag vet att Lilla My inte vill gå någonstans tillsammans med mig, men också att pappan nästan alltid har en lång startsträcka. Helst skulle jag vilja prata med någon - i sällskap med pappan och Lilla My - genast! Det har redan flutit så mycket vatten under broarna, redan gått så lång tid... Å andra sidan tror jag att de känslor, som Lilla My nu äntligen uttrycker i ord, har funnits där mycket länge. Kanske har hon inte varit mogen att uttrycka och bearbeta dem tidigare. Hon känner sig inte älskad av mig. Det är så otroligt sorgligt! Den enda trösten är att man inte föds som ett oskrivet blad. Som förälder kan man bara försöka, men man kan inte bygga hela människan. Lilla My har en tendens att känna sig förfördelad, att känna sig udda och orättvist behandlad, speciellt av mig. Jag har alltid strävat efter att få både Smulan och Lilla My att känna sig nöjda. Inte nöjda, som att "det får duga, man ska inte sträva efter bättre", utan nöjda i motsats till missnöjda. Ingen människa mår bra av att känna sig missnöjd, men det är ofta väldigt tillfredställande att kunna vara nöjd. Att kunna glädjas åt saker och se det positiva i tillvaron. Kanske kan vi tillsammans få hjälp, så att Lilla My kan lära sig hur man känner sig nöjd.
Mitt lejonhjärta blöder. Jag är så patetisk! Att prata med kuratorn manar fram bilder på "lösningen". Lilla My och jag, som klättrar och cyklar tillsammans. Vi bränner hennes fina små cernitfigurer i ugnen. Vi målar i akvarell tillsammans på ön. Hon är konstnärligt begåvad, som sin mormor. Jag ser för mig hur allt blir bra, bara någon utomstående får Lilla My att förstå att jag älskar både henne och Smulan. Fast jag vet att verkligheten är så mycket kärvare. Jag vet att allt det här kommer att ta tid, mycket tid och lång tid.
I flera dagar har skolkuratorn sökt mig - och jag henne. Vi har ringt om varandra, men idag får vi äntligen kontakt. Hon säger att Lilla My mår så dåligt, att vi måste söka hjälp. Jag ska förmedla detta till pappan, men det är med blandade känslor. Jag är lite av gisslan, eftersom jag vet att Lilla My inte vill gå någonstans tillsammans med mig, men också att pappan nästan alltid har en lång startsträcka. Helst skulle jag vilja prata med någon - i sällskap med pappan och Lilla My - genast! Det har redan flutit så mycket vatten under broarna, redan gått så lång tid... Å andra sidan tror jag att de känslor, som Lilla My nu äntligen uttrycker i ord, har funnits där mycket länge. Kanske har hon inte varit mogen att uttrycka och bearbeta dem tidigare. Hon känner sig inte älskad av mig. Det är så otroligt sorgligt! Den enda trösten är att man inte föds som ett oskrivet blad. Som förälder kan man bara försöka, men man kan inte bygga hela människan. Lilla My har en tendens att känna sig förfördelad, att känna sig udda och orättvist behandlad, speciellt av mig. Jag har alltid strävat efter att få både Smulan och Lilla My att känna sig nöjda. Inte nöjda, som att "det får duga, man ska inte sträva efter bättre", utan nöjda i motsats till missnöjda. Ingen människa mår bra av att känna sig missnöjd, men det är ofta väldigt tillfredställande att kunna vara nöjd. Att kunna glädjas åt saker och se det positiva i tillvaron. Kanske kan vi tillsammans få hjälp, så att Lilla My kan lära sig hur man känner sig nöjd.
Mitt lejonhjärta blöder. Jag är så patetisk! Att prata med kuratorn manar fram bilder på "lösningen". Lilla My och jag, som klättrar och cyklar tillsammans. Vi bränner hennes fina små cernitfigurer i ugnen. Vi målar i akvarell tillsammans på ön. Hon är konstnärligt begåvad, som sin mormor. Jag ser för mig hur allt blir bra, bara någon utomstående får Lilla My att förstå att jag älskar både henne och Smulan. Fast jag vet att verkligheten är så mycket kärvare. Jag vet att allt det här kommer att ta tid, mycket tid och lång tid.
Bonusdagar
Trött, trött, trött, men förvånansvärt fungerande tar jag mig helskinnad och balanserad hela vägen till ön. Det är otroligt vad mycket en blå himmel och en skinande sol kan göra! Väl ute på ön får jag uppleva några riktiga bonusdagar. Dagar av osannolik värme, doft och sol. Jag känner mig verkligen lycklig när jag cyklar längst den asfalterade landsvägen i sällskap med min älskade. Vinden i ansiktet, mild och doftrik, blommor och buskar som nästan exploderar i färg runt omkring oss. Det är ofattbart att himmel och hav kan vara så blå! Vi badar i sorglöshet och frisk luft. Vi myser i solen och ler mot himlen. Vi har det så bra ihop!
På kvällen sitter vi på terrassen med varsitt glas svalt, vitt vin och blickar ut över horisonten. Inne vid stranden är vattnet helt stilla, längre ut alldeles krusigt av vindens virvlande lek. Kvällskylan lurar runt husknuten och solen börjar sakta sjunka. En tröja behövs för att värma oss, när de sista solstrålarna sjunker ner i havet.
På kvällen sitter vi på terrassen med varsitt glas svalt, vitt vin och blickar ut över horisonten. Inne vid stranden är vattnet helt stilla, längre ut alldeles krusigt av vindens virvlande lek. Kvällskylan lurar runt husknuten och solen börjar sakta sjunka. En tröja behövs för att värma oss, när de sista solstrålarna sjunker ner i havet.
Kvällskvisten
Det är sent, mycket sent. Jag hoppar av nattbussen, som är full av fnissande, pipande, skrikande, festglada ungdomar. Ensam går jag hem i den gråblåa natten. En enorm hare skuttar makligt emot mig på vägen. När han upptäcker mig, ändrar han diskret kurs och hoppar, utan större brådska, ner i den skuggiga, skyddande slänten. En människa, är en människa, är en människa. Mina klackar klapprar mot asfalten, en svag doft av syren och kaprifol i den svala vinden. "It's way past my bedtime" - jag borde ha sovit för länge sen.
Äntligen!
Jag vet inte när jag hade så mycket att göra på jobbet sist! Utan att överdriva, kan jag lugnt säga att jag suttit till midnatt med arbetet utspritt runt omkring mig. En lätt desperat förvirring har successivt övergått i en fascination över siffror och strategier. Från att ha känt mig som en skolflicka som ska hoppa höjdhopp - över en alldeles för hög ribba - känner jag mig nu berikad, nylärd, inspirerad! Men allt annat har fått stryka på foten - främst sömnen, men även vänner, familj och träning. Och bloggen...
När jag kliver på löpbandet vid 22-tiden, tänker jag lite slokörat på att jag brukar klaga på tjejerna när de vänder på dygnet. Nu gör jag det själv, men det är en sådan frihet att få springa, även om det är inomhus. Hade det varit för tio år sedan, så hade jag sprungit utomhus, trots den sena timmen. Då var jag ung och dumdristig. Nu är jag en sårad lejoninna, en skrämd och skadad mamma. Jag skyller på Pi, som ligger som avsvimmad på mage på sängen och sover. Taklampan är tänd, golvet bestrött med kläder. Hon ligger med munnen halvöppen, klädd i linne och trosor och sina nya högklackade skor, som hon håller på att gå in. Jag tänker att om Pi vaknar, så är jag hemma. Om hon vaknar, hör hon garanterat löpbandets oväsen och känner sig trygg.
I löpbandets oväsen vaknar livsandarna. Den sårade lejoninnan bleknar bort och drakprinsessan, som är mitt tuffa alter ego, vaknar till liv. Imorgon är det den första juni. Imorgon är första dagen på resten av mitt liv...