Betty Blue

Någon gång i bloggens begynnelse skrev jag att jag hade tröstshoppat färdigt... Det var långt ifrån sant! Häromdagen shoppade jag loss på mascara, ögonpenna, hudcrème. Jag lät mig förledas och lockas av snygga erbjudanden om medföljande necessär och strandväska och kände mig väldigt nöjd. Idag drog jag vidare på min shoppingstråt och köpte plånbok, väska och matchande skor. Visserligen för en billig penning, men ändå... Min syster yster skulle i och för sig känna sig stolt över mig - inbillar jag mig!

Jag tar bilen bort till tennisområdet för en träff med min syster Tim. Hon är rar och så klok. Hon har sitt äktenskap och sina fina barn och får utmärkelser för att hon gör så bra ifrån sig på jobbet. Trots att jag är äldre, är det Tim som har flest gråa hår och kråkspark kring ögonen. Åh, vad jag tycker mycket om min långa, blonda syster! Synd att vi ses så sällan. Det är så rogivande att sitta i solen och småprata och dricka kaffe. De korta telefonsamtalen med Smulan och Lilla My känns lättare och bära. Något lättar från mitt bröst och flyger bort från min själ. Jag har så mycket att glädjas åt, trots allt.

När jag kommer hem byter jag till den fina khakigröna klänningen, som min älskade har köpt åt mig. Jag går runt i klänningen och de nya, bekväma skorna och fixar och känner mig fin. Huden får en så fin lyster till det khakigröna. Så tar jag mig samman och byter om för en halvtimmes löprunda. Trots blåsten, ligger luften varm och åsktyngd omkring mig. Huvudvärken, som jag vaknade till i morse, maler och molar, men foten känns bra. Jag har massor med spring i benen och en sång i mitt hjärta - jag klarar mig nog!

Jag har fått alla provsvaren från läkaren. Jag är så frisk, så det är nästan ett hån mot resten av mänskligheten! Det är faktiskt värt att glädja sig åt - och känns så otroligt skönt!

Jag kastar mig ur långhelgens friska, soliga kärleksfullhet i sällskap med min älskade, via ett gräl med en syster, in i arbetets medryckande, inspirerande värld. Det är en gåva, eller kanske en skyddsmekanism, att kunna gå in i jobbet på det här sättet! I och med att jag än en gång befinner mig på annan ort, omgiven av andra impulser och intryck, så blir jag helt bortkopplad från vardagen. Det är otroligt engagerande! Jag känner att jag lägger in en kreativ högväxel i arbetet. Yes!

Många timmar och flera lyckade möten senare, får Doktor Glas ta livet av den vedervärdige prästen Gregorius. Dags för nästa bok. Dags att ta tag i relationen till döttrarna igen. Tid för eftertanke... Motståndet är riktigt stort den här gången. Jag har verkligen ingenting roligt att förmedla, men desto mer som jag skulle vilja diskutera med pappan. Frågan är hur... Jag vill inte längre bära hundhuvudet. Jag vill inte jämt vara budbärare av beska besked. En lite skrämmande insikt om frihet från - eller möjligen avsaknad av - ansvar spirar. Jag har ingenting att säga till om längre, när det gäller tonåringarna. Smulan smider sina egna planer, försöker styra sitt eget liv. Vad säger pappan? Lilla My låter ingen styra någonting alls. Hur var det nu med olika perspektiv? Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Jag lånar Lilltrollet - länge sedan sist - och springer ut i den soliga, varma, väldoftande våren. Hon är så glittrande glad, som en hund bara kan bli! Energin är på sin absoluta topp - varenda rörelse är stor, yvig, explosiv. Åh, vad det gör gott med en vårpromenad!

Nu är det gjort. Min älskade lockade och pockade. Han var fylld av iver och gott humör. Själv kände jag bara olust och en förfärlig prestationsångest. Jag var lite butter, lite ovillig. Men till slut så gick vi ut på golfbanan - min säsongspremiär. Min älskade är egentligen den bästa golfkompis, man kan tänka sig. Han tar det hela på lek - lämnar dåliga slag bakom sig och gläds åt de bra. Men han har spelat i några år. Jag är nybörjare - på tredje året. Har funderat på om man kanske skulle lägga ner projektet, eftersom det går så långsamt att bli bättre. Men så gick vi ut på golfbanan. Och det gick ganska bra. Och det var kul!

Idag var vi inne i centrum och shoppade. Vi tittade mest, men så köpte vi en klänning till mig. Jag kände mig så tjock idag. Varför känner sig kvinnor tjocka? Trots att jag egentligen är ganska liten, så tyckte jag att jag såg fet ut i omklädningsrummens speglar. Konstigt, en fet kvinna, som är för liten för de små storlekarna... Klänningen var i alla fall jättefin - en khakigrön Kennedyklänning - perfekt till sommarbrännan.

På eftermiddagen gick vi ut på golfbanan igen. Idag kände jag mig mer ivrig, men vädret var inget vidare. Det blåste faktiskt halv storm. Slagen på driving range var toppen - eller i alla fall toppen på min nivå! Likadant var det när vi kom ut på banan. Men blåsten och ett iskallt, stickigt regn drev oss från banan. Jag måste memorera känslan - när slagen bara sitter och klubban studsar lätt på fairway och skickar iväg bollen i en hög fin båge. Jag måste komma ihåg känslan, till de dagar när det går sämre... 

Igår åt jag lunch med Smulan igen. Sushi förstås. Det var trevligt, men lite vemodigt. Jag vet inte om hon förstår hur illa hon har gjort mig. I sommar hoppas Smulan att få sommarjobba och bo ihop med sin pojkvän i ett  lånat hus, eller en lägenhet nära jobbet. Hon planerar och ordnar sitt liv, som om hon vore vuxen. Det känns konstigt, för jag tycker inte att hon är så mogen, som det skulle krävas. Tilbaka på jobbet stannar jag till hos fröken G och vädrar mina tankar. Hon svarar att hon själv reste till Paris när hon var sexton år. När jag nämner mognadsfrågan, lägger hon huvudet lite på sned. När hon gör så, ser hon ut som en pigg, liten fågel. Hon säger: "Jag tror inte jag uppfattades som speciellt mogen av min omgivning heller." Tänkvärt...

Nu sitter jag på ön i det lilla arbetsrummet och blickar ut över den fantastiska havsutsikten. Det är omåttligt vacker! Gör säkert väldigt gott för själen. Lustigt nog, är arbetsbordet placerat så att man förväntas sitta med ryggen mot utsikten. Finns det någon tanke bakom det tro? Är det meningen att man inte ska låta sig distraheras? Jag får nog möblera om här.

Så sitter jag här med min tvättade hals, som mormor brukade säga. Tänk ändå, vad många lustiga uttryck det finns - som den tvättade halsen, eller att reta gallfeber på någon, som också var på tapeten häromdagen. Hur som helst, så sitter jag här, med min förkylning och mina fina jeans och kan ingenting göra. Jag kan ingenting göra åt tonåringarna, verkar det som. Det känns fortfarande inte bra att ringa och prata med dessa loja, ointresserade varelser, som är mina döttrar. Jag går liksom och drar på det. Jag får ta i från tårna, ta ett djupt andetag, ta mig samman. Känner ett tydligt inre motstånd. Ändå vet jag att det är det jag måste göra - ringa till dem, prata med dem. Låta droppen urholka stenen. Med tiden - den som inte alls läker alla sår - kanske det ger resultat.

Smulan har kommit över den värsta ilskan över att jag inte vill vara en mänsklig bankomat. Kanske när hon fortfarande förhoppningar om att få pengar av mig, om hon träffar mig ibland. Så trist! Men vi kan i alla fall föra ett civiliserat samtal på telefonen och diskuterar vagt en lunch tillsammans. Lilla My däremot, svarar fortfarande bara på frågor - polisförhöret fortsätter. Hon vägrar hårdnackat att träffa mig, trots att det ska vara på allmän plats och i sällskap med Smulan. Trots att pappan intygar att han förklarat för Lilla My att en försoning med mig inte innebär att hon måste bo hos mig (varför denna tanke är så enormt motbjudande, är dolt i dunkel), så vill hon inte ses. Lilla My säger att hon inte har tid att träffa mig. Ingen förklaring nödvändig. End of discussion. Punkt slut.

Inser verkligen betydelsen av att dela och delandets helande verkan. När en tung suck obevakat lämnar mig, får jag oväntat mycket tillbaka. Jag har gråtit för att Smulan har varit så elak och det syns när jag kommer till jobbet. En arbetskamrat, som jag inte känner väl, ser bekymrat på mig och lägger armen om mina axlar. "Vad har hänt?" frågar hon. Det är helt fel tid och plats. Jag är så skör just då och tårarna väller upp igen. Jag hasplar ur mig någonting osammanhängande om tonåringarnas flykt. Får förstås det vanliga "det kommer att ordna sig" tillbaks och en välmenande klapp på armen. Men senare samma dag kommer samma arbetskamrat fram till mig igen. Hon ser mig rätt in i ögonen och jag ser att hennes välmålade ögon är allvarliga och ögonvitorna mycket vita. Hon berättar att hon själv - idag så sval, snygg och smart - är skilsmässobarn, med flykter från mamman, uppbrott, uppror och skamsna återkomster i bagaget. Hon säger det utan känsla, "matter of fact". Det ger mig ro.

Min älskade blir oroad av att höra om mitt plötsligt svikande minne. "Du måste ta hand om dig" säger han. Han vill att jag ska vara snäll mot mig själv och "unna mig" saker. I mitt bedrövliga, förkylda tillstånd står uppmaningen oemotsagd. Jag såsar bort hela lördagen med att göra onödiga, men trevliga saker. Allt går ganska långsamt, för jag är inte på topp och näsan droppar oavbrutet. Jag låter tankarna irra, funderar över samtalet med pappan, som var riktigt bra. Jag småshoppar, tittar på saker, gläds at att känna blomdoft när jag går förbi blomsteraffären, känner den svala vinden mot min kind på vägen hem. Någonstans, djupt inne i mig, växer hoppet.

Tiden uppslukas helt av jobbet under några dagar. Det är bra - och skönt att vara trött på ett annat sätt. Men när jag flyger hem från en riktigt givande dag på huvudkontoret, känner jag att det inte bara är jobbet som gör mig trött. Jag har blivit genomförkyld! Trumhinnorna buktar och strejkar och spränger av värk under den evighet, som det tar för planet att landa. Jag vill bara hem och sova och bli frisk, stark och glad igen!

I ett samtal med min syster yster går jag plötsligt från klarhet till klarhet. Det är självfallet så, att Lilla My inte vill lösa konflikten! Hon tror förstås att vi går tillbaks till ursprungsläget då! Kanske har vi fel, men konflikten känns med ens lättare att bära. Nu gäller det bara att få pappan att hålla ut, så att vi kan få hjälp att komma till gemensam klarhet och gemensamma beslut. För mig är det viktigaste inte var Smulan och Lilla My bor, utan att vi har en sund relation. Det verkar som om Maggie och Pi också har accepterat, eller vant sig vid, att tjejerna inte bor här längre. Med blandade känslor inser jag det, men också att vi just nu befinner oss vid ett vägskäl. Nu gäller det att välja rätt väg.

All oro kring Lilla Mys eventuella sjukdom och hela konflikten med henne och Smulan tar så mycket kraft. Läkaren sade att man kan bli trött av depression. Jag är inte deprimerad, men klart kraftlös, vilket visar sig hela tiden - bl a när jag tränar och i vardagen. Det är intressant hur hjärnan reagerar på stress och press. Ett tag kunde jag inte lösa sudoku. Just nu har jag problem med att komma ihåg var jag lägger saker. Det är anmärkningsvärt och frustrerande, för jag brukar ha björnkoll.

En solig eftermiddag, när jag är på väg hem, tänker jag att jag ska fråga om jag får gå ut med Lilltrollet. Lustigt nog springer jag på Lilltrollets matte, som undrar om jag vill komma in och hälsa på hunden. Oemotståndligt! Lilltrollet blir fullkomligt överlycklig. Hon far runt som ett yrväder, mjuka tassar studsar mot mitt ben, hon sträcker på halsen för att kunna ge mig en slick på hakan. Jag tar ut henne en sväng och hon sjunger nästan. Det är rena terapin att gå ut i den friska vårkvällen med en så glad hund!

Det är något fel med Lilla My. Pappan var hos läkaren med henne i fredags och hon blev vidareremitterad till specialistklinik... Inte bra alls. Och inget, som jag kan göra för att hjälpa min dotter. Jag ringer på söndagskvällen för att höra om jag kan följa med till läkaren och stötta. Lilla My svarar. Rösten är som vanligt avvisande, skrovligt korthuggen. "Du behöver inte följa med", säger hon. "Nej, jag vet." Jag förklarar att jag gärna följer med, såvida Lilla My inte motsätter sig det. Hon svarar. Nekande, såklart. Skyller på att det är jobbigt att ha flera personer i sällskap...

Pappan återger läkarbesöket - vad som gjordes, vad som sades, nästa steg. Den äldre, kvinnliga överläkaren frågade Lilla My om hennes hälsa och hennes hemsituation. På frågan om vi sökt extern hjälp för att reda ut vår konflikt svarade Lilla My att vi inte hade det, eftersom mamma inte vill ha extern inblandning! När jag hör det faller jag nästan av stolen! Tror Lilla My verkligen det? Eller säger hon bara så, för att ytterligare smutskasta mig? Jag får ju inte vara med och kan inte försvara mig! Jag har nästan våndats ihjäl över insikten att jag inte kan förmå tonåringarna och pappan att söka hjälp gemensamt med mig! Vis av ett tidigare liv med mig, yppar pappan sin tveksamhet över Lilla Mys tvärsäkra uttalande, om att jag inte vill ha hjälp att lösa konflikten. Då händer något, som jag önskar hade hänt för flera månader sedan. Jag ser det tydligt framför mig. Den äldre, kvinnliga överläkaren, erfaren och klok, betraktar eftertänksamt Lilla My, mäter henne med blicken. Hon lägger huvudet lite på sned, fångar Lilla Mys blick och får ögonkontakt. Hon säger: " Du är visst inte så intresserad av att lösa den här konflikten." 

Jag springer en liten vända på eftermiddagen. Det är otroligt vackert ute! Naturen får mustiga, vykortsliknande färger i den klara eftermiddagssolen. Det blåser, men är varmt. Näsan och ögonen rinner lite, men jag har spring i benen. Härligt! Det är skönt när det flyter. Det är skönt att hjärnan verkar fungera också. Nu kan jag lösa sudoku i tidningen igen! Vore skönt att kunna träna mer utomhus, men just nu tror jag inte att jag riktigt orkar - eller hinner.

När jag lämnat min syster yster vid stationen för att ta bussen hem igen drabbas jag av en lätt tomhetskänsla. Hon har varit hos mig i ett dygn ungefär. Vi har inte träffats på länge, men när vi börjar prata är det som om vi aldrig skiljts åt. Det känns som om vi hade för lite tid. Kanske är det så det ska kännas.

Jag åker tillbaks till tonåringarna. Vi ska ha tjejkväll - Maggie, Pi med kompis och jag. Räkna de lyckliga stunderna blott... Vi hyr en riktigt tjejig film, lastar matkorgen med färggrann frukt och lyxglass. Maggie hjälper mig att tömma matkassarna, sköljer frukten och kommenterar färgprakten. Sedan äter vi middag tillsammans under livlig diskussion, skratt och glam, och ser filmen. Den är väldigt rolig och helt klart riktad till en ung, kvinnlig publik. När filmen är slut flyttar tonåringarna över till msn - för att chatta. Jag sitter kvar vid tv:n och ser "Vinnare och förlorare", en svensk film. Det är svenskt vemod parat med Hollywood happy end. Temat är det enkla, men viktiga i livet - att bli accepterad för den man är, att ha ett värde, att älska och bli älskad. Ganska vackert, faktiskt.

Ännu en natt när jag sover som en sten, fast fylld av drömmar. Underliga, udda, livfulla drömmar. Jag drömmer att jag ska frosta av frysen. Huset och omgivningen känner jag inte igen, men jag får hjälp av pappas barndomsvän Olle. I verkliga livet gick Olle bort för flera år sedan. I drömmen är han stor, stark och frisk som i min barndom. Han vet precis hur man ska göra allt. Jag gör allting fel - spiller, tappar, snubblar. Jag tappar en stor burk med löjrom. Romkornen rinner ut som glänsande, orangeröda pärlor över golvet. Jag går iväg för att hämta dammsugaren i städskåpet. När jag öppnar skåpet överfalls jag av dammsugarslangen, som formligen väller ut över mig. Jag har kastat den gamla dammsugaren, men slangen finns kvar. Jag ser dess veckade, smutsiga gråa yta i detalj. Olle ordnar allting rätt. Jag gör allting fel, hela tiden. Undra på att jag inte känner mig utvilad när jag vaknar. Det sägs att man inte drömmer i färg...

Smulan ringer. Lite anklagande i tonen frågar hon mig om vi har firat morföräldrarnas guldbröllop. Utan henne, är underförstått och hon låter faktiskt lite sårad. Tyvärr får jag känslan av att hon inte ser sin egen roll i det hela. Att hon inte förstår att det faktiskt är flera som tycker att hon har behandlat mig illa. Kanske har Smulan redan glömt? Det hela är ganska förvirrande. Den avspända, rara Smulan som åt lunch med mig i förra veckan, låter hård. Hon berättar att hon fått skulden för att det försvunnit värdesaker på en fest. Lejoninnan i mig ställer sig frågande, redo att försvara sin avkomma. Blod är kanske tjockare än vatten? Smulan berättar att kompisars kompisar hängt på till festen. Hon verkar inte alls förstå att just sådant är så farligt. Jag känner mig uppgiven, ledsen, ofantligt trött. Vad har jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag går halvsnabbt genom den isande blåsten, denna skimrande klara vårdag. Jag sjunker djupt ner i sätet på min bil, som inte är min. Känslan av att inte riktigt höra hemma. Värmen och tryggheten i den varma bilkupén. Bakom de stora, fräcka, täckande solglasögonen, en lång, djup suck. Jag sitter flera minuter och djupandas och blundar. Hur blev det så här?

Efter middag och traditionsenlig brasa svimmade jag nästan av trötthet igår kväll. Jag har sovit i tio timmar. Undrar om jag fått något virus... Min älskade är också trött, skrämmande trött. Vi tog en promenad i det svala, vindstilla vårvädret. Han var tvungen att stanna till för att han kände sig yr. Inte bra alls. Vi tog en paus vid grillkiosken, så att han fick höja blodsockret. Det blev något bättre, men fortfarande skrämmande. När vi kom hem lade sig min älskade för att vila en stund - tack och lov! Jag for iväg och hämtade cateringmaten till vår lilla fest i eftermiddag. Mammas och pappas guldbröllop ska firas!



Jag har bytt ut blommorna i lådorna vid entrén Det är massor med små fina plantor med sommarkänsla - knallblå lobelia med mycket bladverk, kaxiga tagetes i gult och orange. Hoppas att de små späda plantorna tar sig. Då kommer blomlådorna att se fantastiska ut! Inne pryder de underbara, kraftigt långstjälkiga, sammetsröda rosorna från min älskade hallen. De är de vackraste rosor jag någonsin sett! Jag har pyntat borden med små gula krysantemum och i ett hörn står en ny blåblommig krukväxt. Det är roligt att fixa med blommor och skönt att kunna unna sig lite nya.