Träning utomhus
En härlig dag, som den här, med torra gator, blå himmel och en antydan till vårbris, kändes det oemotståndligt att ta en tur utomhus. Det var fruktansvärt länge sedan jag sprang "på riktigt", dvs ute. Tur eller gammal vana - lagom mycket kläder - och så bar det iväg. Först kändes foten helt stel, oroväckande stel, men efter ca 10 minuter kändes den riktigt normal. Jag avskyr sådana där påminnelser om ålder och skador, och den där lilla naggande oron inför framtiden, som det för med sig. Men som sagt, efter ca 10 minuter gick allt som det skulle. Det var precis så härligt att få springa ute, som jag hade föreställt mig! En dryg halvtimme med vinden i ansiktet, olika dofter och känslan av att vara riktigt stark!
Det där med ålder o skador...jag kan inte annat än låta mej påminnas om några av mina släktingars visa ord, först min fars: "Krappen ska vaa ill"...västerbottensdialekt som betyder ungefär "det ska göra ont i kroppen", dvs. man ska känna att man lever...jaja. Sen en svägerskas visa ord: "Man ska inte klaga så länge man får fötterna över sängkanten på morron". Jag tycker dessa yttranden är värda att tänka på...dom har iaf fått mej att le över dom egna tilltagande krämporna...*ler*...ha en bra morrondag också...hoppas solen lyser vackert över oss...kram!