Betty Blue

Det går ganska fort. Efter sju kvällar kryper det i Smulan. Det är för jobbigt, för långt, för strikt. Hon tjatar sig till en bortakväll och försöker sedan få till ett gräl - tror jag - genom att ringa och kräva att få sova kvar, fast vi kommit överens om att hon ska komma hem. Jag uthärdar - visst, sov borta men jag gillar inte det här. Visst, du behöver inte bo hos mig, men jag vill prata med dig om det i lugn och ro. Jag behåller mitt lugn och ber Smulan att komma nästa söndag igen, för att prata.



Det är en trött och sliten tjej som dyker upp. Smulan har tränat stenhårt, med inhyrda tränare. När hon ser på mig med orolig blick, vet jag inte om det är tröttheten, eller om hon är rädd för att jag ska vara ledsen eller arg. Vi tar en promenad med Lilltrollet. Dagen är mild och väldoftande höstlik. Lilltrollet skuttar och charmar och lockar till skratt. Vi får till en bra dialog. Det känns skönt att prata öppet och försöka ta gemensamma beslut.

Jag står i ankomsthallen och väntar på min älskade som varit på resande fot. Egentligen skulle man kanske besöka ankomsthallar oftare. Det är klart intressant - och sprider glädje! Man kan nästan ta på känslorna som vibrerar i luften och smittas av glädjeyttringarna. Leenden, skratt, små glada rop. Omfamningar, pussar och blommor. Jag märker att jag ler, där jag står och iakttar alla möten omkring mig.

Senare tar vi en promenad. Regnet ligger som ett finmaskigt nät av väta omkring oss. Luften är fylld av syre och höstdoft. Det är skönt att ha min älskade tillbaka.

Vi kommer till ön strax efter solnedgången. Himlen skiftar i guld och rosa och svart, horisonten är söndertrasad av purpurfärgade moln. Det är vackert och skönt att komma tillbaks till ön. Rofyllt och energigivande... Som vanligt har vi otrolig tur med vädret och kan andas lungorna snurriga av frisk, härlig höstluft under våra promenader och cykelturer. Jag njuter i fulla drag. När söndagskvällen kommer känns det för tidigt att återvända hem.

När vi är på väg hem ringer Smulan och frågar med en smula otålig, men glad röst när vi kommer. Vi har glömt att utbyta nycklar, så hon har fått be Maggie komma förbi och släppa in henne. Smulan vill bjuda mig på te och pratstund så fort jag klivit över tröskeln hemma. Vi sitter vid köksbordet och pratar över vårt ångande, heta te. Det finns plötsligt så mycket som Smulan vill att jag ska ta del av. Hon vill att jag ska finnas med i hennes liv igen. Testunden återkommer kvällen därpå, liksom godnattkramen och det nya, sneda leendet.

Smulan kommer hem på söndagskvällen. Hon ringer och frågar om jag kan plocka upp henne med bilen, men jag svarar nej. Istället ber hon Maggie att möta henne, så att hon får sällskap sista biten. Smulan kommer hem till middagen. Lite slängig och uppjagad, men också lite osäker. Hon vill verkligen att det ska funka, åtminstone just nu. Hon kramar mig riktigt och verkar glad.

Smulan och jag ses till lunch. Vi mumsar sushi, som vanligt. Smulan vill komma tillbaks och bo deltid hos mig. Hon vill - nästan lite desperat - ha hjälp med skolarbetet och ha en förälder som dyker upp på tränarnas föräldramöten. Kanske vill hon också ha lite extra matpengar och lite kul familjegemenskap. Tonen har förändrats. Smulan har faktiskt bjudit till. Hon har varit med på kusinens tårtkalas och på grannskapets kräftskiva. Kanske inser Smulan att det är dags att vara lite ödmjuk. Det låter så. Jag hoppas det...