Betty Blue

Jag kände mig, som sagt frustrerad, kanske lite irriterad, över att vara kontrollerad och beroende av mina föräldrar. Ibland var jag missmodig över att behöva vara den som lämnade festen först. Men jag minns ingen ilska. Jag minns inget hat.

Precis som kolumnisten Anna, skulle jag hellre ha dött än erkänt att jag mådde dåligt. Ett barn i en vuxens kropp, som hon skriver. Så svårt. Kanske svårare idag. Man SKA så mycket. Och man ska känna efter. Det är norm att må dåligt, åtminstone på ytan. Allt är så bråttom, alla ska vara först. Man ska hinna göra och vara - genast - och kraven är skyhöga.