Svarta tårar
Jag står i badrummet och borstar tänderna. Längst kinderna rinner svarta rännilar av mascarasvarta tårar. Jag försöker att inte se tårarna och att gråta ljudlöst, så att sorgen ska upphöra. Min älskade kommer in i badrummet och ser mitt svartrandiga, tårdränkta ansikte i spegeln. "Men älskling!" Han omfamnar mig bakifrån. Hårt, varsamt, med hela kroppen mot min rygg, låter han mig gråta. Jag hör de morrande, snorande, klagande lätena, som formas i mitt inre och tränger fram ur näsa och mun. Efter en stund lugnar jag mig och han släpper försiktigt taget. "Nu behöver du ingen remover för mascaran", säger han i ett försök att muntra upp mig. Jag ler mellan tårarna. Åh, vad jag älskar honom!
Ibland behöver man nog få gråta. Det känns inte bra att prata med ointresserade, avvisande tonåringar på telefonen. Jag samtalar med Lilla My, som fortfarande är förkyld. Det känns som ett förhör. Jag frågar, hon svarar med grötig röst. Korthugget. Kortfattat, utan någon tråd som jag kan ta upp. Det blir inget samtal. Bara ett förhör. Allt som oftast svarar hon "Va?". Jag förstår att hon gör något annat, mer intressant, samtidigt. Jag frågar och hon svarar, för att hon inte orkar eller kan hitta på en ursäkt för att inte svara.
Ibland behöver man nog få gråta. Det känns inte bra att prata med ointresserade, avvisande tonåringar på telefonen. Jag samtalar med Lilla My, som fortfarande är förkyld. Det känns som ett förhör. Jag frågar, hon svarar med grötig röst. Korthugget. Kortfattat, utan någon tråd som jag kan ta upp. Det blir inget samtal. Bara ett förhör. Allt som oftast svarar hon "Va?". Jag förstår att hon gör något annat, mer intressant, samtidigt. Jag frågar och hon svarar, för att hon inte orkar eller kan hitta på en ursäkt för att inte svara.
Kommentarer
Trackback