Salt och peppar
När kursen är slut för dagen, åker jag in till city för att träffa Lisa, min närmaste väninna. Det är härligt ljummet ute och jag tar chansen att promenera en bit och fönstershoppa i det vackra vädret. Det är alldeles fullt med folk på "after work", men Lisa och jag hittar ändå ett eget bord, i ett lämpligt hörn. Hon ser ut att må ganska bra. Vi har förbaskat trevligt - förtroligt, roligt, gott. Ibland när hon pratar glittrar hon så fint, Lisa. Det måste vara charm, eller karisma eller mänsklig värme. Jag stämmer av med min älskade, så att vi får sällskap hem. Han har haft en tuff dag. Det syns. Han ser lite trött och grå ut, har säkert inte ätit.
"Är du hungrig?" frågar jag och sträcker fram ett av Lilltrollets små hundkex, som jag hittat i fickan.
"Va! Så du tycker att jag är en liten knähund", ropar han.
"Nej, nej, du är en mycket större hund!" svarar jag.
Han muttrar något halvt ohörbart om kungspudlar innan vi båda faller ihop av skratt. Bussturen blir mindre lång när man är två.
Ja...det är nåt spännande med att iaktta människor. Tur nog idag att ingen direkt iakttog mej på förmiddagen. Det började vid telefonen på personalrummet. Min mobil var försvunnen ur min lilla rygga. Måhända någon fräck näve bara tagit den ur väskan när den stod obevakad...eller så hade jag glömt den hemma. Brukar inte göra det men denna morgon var seg av stumma ben o högt blodtryck o då kan ju sånt hända...Iaf skulle jag ringa husläkeriet av just denna anledning, dom stumma benen o trycket...men det fick strykas för jag måste hitta min mobil. Jag skulle ha lektion om nån minut så jag hojtade åt en hygglig elev att hon fick ta över (!) medan jag fixade mobben. Jag tog bilen som naturlitvis hade en lapp om felaktig parkering, rev bort den...brände hem o hittade mobilen i hallen. Nån hade sökt mej...ett inprat...ja det var dottern. Glömt nycklar...eh shit. La min nyckel under dörrmattan o försökte få tag på henne på skolan vilket lyckades efter en stund. Sen snabbt tillbaka till lektionen som redan startat utan mej. Så jag klev in o stod o flämtade o ursäktade mej. Men ingen brydde sej. Dom var upptagna med sitt och tyckte väl det var bra att jag inte varit där och stört dem i deras arbete med massa ovidkommande prat. Ja. Ungdomar är härliga. Och ingen hade iakttagit mej under min hektiska lilla rutt. Hoppas jag. ;-)) Kramis till Dej.