Räddningen
Idag är jag så seg och slö. Borde egentligen spritta i hela kroppen, eftersom det här är min tredje lediga dag i rad. Har sprungit utomhus de senaste gångerna. Igår var det jätteskönt - lite svalt och friskt. Idag är det iskallt ute! Inte alls lockande... Löpbandet blir min räddning! Jag springer i en halvtimme. Foten känns förvånansvärt bra. Efter löpturen känns hela jag förvånansvärt bra! 
Grillpremiär
Statistik
Lunchdags
Lunch i solen lät som en lysande idé och när jag lyfte blicken från dataskärmen såg jag att idag är en formligen strålande dag! Jag bar ut min lunch och SvDs bilaga om övervikt i solen. Sedan satt jag och njöt. Plommonträdet blottade blygt begynnande blomning, syrenerna kraftsamlade. Jag log åt mig själv. Jag är verkligen oerhört intresserad av hälsorelaterade frågor, t ex övervikt. Risken att själv drabbas av övervikt är nog ganska liten... Jag tycker t ex att de godaste luncherna är de enkla, som jag gör själv hemma. Idag blev det omelette med provencalska örter, tomatsallad, haricots verts, några fetaostkuber och knäckebröd. Mums!
What ever
Inga mardrömmar under natten... Fick en del positiva besked på jobbet , ganska mycket uträttat - och några komplimanger för min nya kjol! Jag åt sushilunch med Smulan. Vi hade stämt träff via telefonen. Smulan var avslappnad och söt i sin nya USA-outfit. Vi pratade otvunget om vardagliga saker, mumsade sushi, som vi båda tycker är jättegott, och utbytte födelsedagspresenter. Sedan var jag tvungen att rusa. Det kändes som ett bra möte. Det kändes som en bra dag. Än finns det hopp!
Ett steg till
Giv mig styrka!
Klockan var bara halvfem på morgonen och jag var klarvaken med en rungande huvudvärk. Borde nog använda min bettskena dessa dagar, eller snarare nätter - om det nu hjälper... Vad är värst, eller bäst, att vakna av mardrömmar eller huvudvärk? Usch, det har blivit mycket sorgearbete kring Lilla My de här dagarna. Igår blev hon ursinnig på mig i telefonen. De vanliga korthuggna svaren på mina frågor blev gällare, argare och längre när jag ifrågasatte att hon "inte har tid" att träffa mig för att fika på allmän plats tillsammans med Smulan. Kände mig verkligen otroligt ledsen. Jag sträcker hela tiden ut handen och hon slår på den.
Idag blev det ännu värre. Jag lyckades precis bemästra huvudvärken, som låg och lurpassade bakom paracetamolen. Jag telefonköade för att få en läkartid till Lilla My. Hon lider av allehanda värk, stackars liten. Hon lät faktiskt som om hon ville träffa en läkare, men när jag väl lyckats få en akuttid, så vägrade hon helt att ens bekräfta den på telefonen. Fy, fy sjutton säger jag bara.
Jag gav upp, eller reste mig igen. Ringde till skolkuratorn. Vi har pratats vid tidigare. Jag har aldrig sett henne, men hennes förnamn antyder att hon är ungefär i min ålder. Man döper inte barn till sådana namn idag. Den välmodulerade, varma rösten bekräftar med mjuka mm-ljud att hon lyssnar. Hon sticker in någon replik, frågar, kommenterar. Jag bara öser ur mig - all min oro, all min frustration, all min maktlöshet. Det känns som om hon förstår. Det känns skönt.
Födelsedag - på riktigt
Idag är en helt vanlig söndag. Ganska mild. Vis av tidigare hundvakteri, röjde vi i trädgården innan vi hämtade Lilltrollet. Sist hon var här visade hon tydligt sitt missnöje med trädgårdsarbete. Hon snurrade in sig i kopplet, försökte leka, gnydde, skällde på grannarna och satte sig slutligen demonstrativt med ryggen mot mig och surade. (Hon är ganska söt, även när hon surar - eller det är i alla fall vad jag tror att hon gör!). Trädgårdsarbete intresserar helt enkelt inte Lilltrollet och hon ogillar skarpt att få konkurrens om vår uppmärksamhet av krattor och buskar. Idag var hon glad som ett barn och skuttade glatt och livligt runt på promenaden. Väl hemma igen, somnade hon på mina ben. Där låg hon länge, trött, varm och snusande.
Milk And Toast And Honey
Balans i livet
I bilradion intervjuas Linda Haglund, sprinterdrottningen. Hon berättar om sin syn på livet - med balans som gyllene regel - och om sin bok "Lindas må bra bok" . Linda pratar om hur svårt det är för dagens unga människor med de skeva ideal, kring kropp och vikt och hälsa, som överöser dem. Genom sitt arbete på Jenny Craig Weight Loss Center i USA har Linda fått erfarenheter och insikter som gör att hon vill ge tips och råd till andra. Hon förespråkar balans i livet - egentligen det svenska "lagom", som låter så trist men är så klokt! Det är otroligt intressant med denna sympatiska, livsbejakande inställning, som tycks drabba många människor någon gång mellan fyrtio och femtio års ålder. Kanske har jag kommit en bit på vägen genom att välja mina strider, genom att verka för glädje?
Omtanke
Funderingar
Mitt i natten väcktes jag av min egen flämtning. Hjärtat rusade och jag andades ryckligt. Mardrömmen hade givit mig gåshud på ryggen och benen. Det fanns en man i rummet. Efter att ha hotat mig och snurrat mig i en nedåtgående rörelse hade han smugit sig på mig och stod lutad över mig - nära, nära - med sina onda ögon fästa vid min sovande gestalt. Obehagskänslan var omedelbar och dröjde sig kvar i flera minuter efter att jag hade vaknat. Varför drömmer jag sådana hemska drömmar?
I hotellrummets spegel ser jag ut som Miss Mary of Sweden, innan hon satt på sig korsetten - ingen vacker syn! Allt stillasittande och vatten- och kaffesörplande har gjort mig alldeles oformlig. Ansiktet ser i alla fall normalt ut. "Om man går fort och ler mycket, så är det ingen som ser hur ful man är". En gammal kollega hade de visdomsorden uppsatta vid sin spegel. Jag ler allt vad jag kan och hoppas att ingen ska se hur ful jag känner mig!
På hemresan läser jag Eva Dahlgrens bok "Hur man närmar sig ett träd". Jag tycker att den är lite småtråkig och funderar över varför jag köpte den. Det var nog för att den var så vacker - både titeln och det stilrena fotografiska omslaget. Redan efter att ha läst en fjärdedel av boken kikar jag, för att se hur många sidor den innehåller. Men eftersom boken är det enda jag har att roa mig med, så läser jag vidare. Och det är tur, för den visar sig både klokare, ljusare och roligare, än jag hade väntat mig. Jag tror att min syster yster skulle gilla den.
Excellent!
I det eleganta, gammaldags hotellrummet i den östeuropeiska staden, kopplar jag upp mig på Internet. Uppkopplingen är fullkomligt strålande! Vilken lycka. En snabb koll av programmet - jo, jag hinner med en rask promenad och en härlig espresso i folkvimlet. Sedan är det slut på slöandet. Här krävs koncentration för att hänga med i svängarna! Jag myser kort åt hur bra jag har det, sedan sätter jag tänderna i arbetet!
Vårdag
Min syster yster har ringt, oroad över min rävsaxsituation. Jag försäkrar henne att det inte är piercingen, utan situationen, som gjorde mig förtvivlad. Det är så skönt med vänner, som bryr sig!
Rävsax
Strax efter lunch ringde Smulan. Jag önskar att jag inte hade svarat - snacka om att sätta sig i rävsaxen! Pappan hade givit sin tillåtelse till att Smulan skulle pierca naveln - idag - hon var redo att lämna skolan med pengarna i handen. När tränarna tillfrågades, hade de också sagt ja. Nu var frågan vad jag ansåg om saken... Frågan är - hur hanterar man som vuxen en sådan här situation? Har det någon som helst betydelse vad man säger? Vad blir konsekvenserna? Finns det över huvud taget något alternativ? Som det nu var, kände jag mig helt inmålad i ett hörn. Varför frågade hon mig? Varför satte pappan, som senast igår ville samarbeta, mig i denna rävsax? Det kröp fram att tränarna ansåg, att Smulan även borde rådfråga mig...
Med grumlig röst svarar jag något som liknar ett ja. Sedan gråter jag, nästan ljudlöst, med ansiktet vänt mot väggen. Eftermiddagen går i slow motion. Jag känner ett stort behov av tröst. Jag behöver frisk luft och sol. Jag längtar måttlöst efter min älskade. Jag känner ett nästan oemotståndligt sug efter färsk sparris och jordgubbar.
Hotellrum och trasiga däck
Smulan ringer mig för att berätta att hon kommit hem. Det blir ett ganska kort samtal, för hon har precis träffat sin pojkvän, men ganska trevligt. Pappan ringer mig. Igen. Först berättar han livfullt om punkteringen han fått på sin fina, nya bil. Sedan går han in på sitt verkliga ärende. Jag vet att det kostar. Pappan vill att konflikten med Smulan och Lilla My mirakulöst ska gå upp i rök (som alternativ 1) eller att jag ska ta mig samman och lösa den (som alternativ 2). Eftersom det första alternativet ännu inte tycks materialisera sig, så anser han att det är hög tid att jag tar mitt ansvar. Tyvärr delar vi inte uppfattning om hur detta ska ske...
Trots att en del av samtalet gör mig ganska upprörd och ledsen, så kanske det ändå har resulterat i ett steg i rätt riktning. Viljan finns. Men jag vill fortfarande att tonåringarna ska förstå att de handlat fel och jag vill se ett tecken från deras sida, att vilja lösa det här. Jag har svårt att föreställa mig hur vi annars ska hitta en gemensam väg.
Jag sover som ett barn i den sköna sängen, njuter av duschen i det helkaklade badrummet och trivs vid det dignande frukostbordet. Frukost på hotell är en av mina favoriter.
Mera spring
Espresso och tågresa
Jag såg fram emot min tågresa i första klass med Internetuppkoppling och snabb transport. Blev därför mäkta irriterad när tåget var 50 minuter försenat. Ett X2000 ska väl gå i tid? Men, men, inte mycket att göra åt saken. Jag fick en stund över till att iaktta folk och dricka en god espresso från Ritazza. (bild: Linda Onsarp)
Björkarna står förväntansfulla i sin purpurlila gloria - den som föregår lövsprickningen. Tåget rusar fram genom det vackra, vårsoliga landskapet. Eller rusar förresten, halvkryper, intervallkör. Förseningen medför stopp för signaler och framförvarande tåg. Jag får nog glömma lunchen, som jag har bokat in...
Löpsteg
Färggrant
Dragons
Tvättstugetankar
Fjällsemestern var verkligen lyckad och det blev egentligen aldrig någon konflikt, även om det hände några - få - gånger att jag kände mig en smula irriterad (räkna till tio!). Det var kul att vara fyra personer, eftersom det är så behändigt. Vi kunde göra nästan allt tillsammans och jag tror att alla uppskattade det. Men jag vet att Pi tyckte att det kändes konstigt utan Smulan och Lilla My. Kanske saknade Maggie också dem. Vi har ju alltid varit i fjällen tillsammans alla sex... Smulan är borta och tävlar, men Lilla My gjorde ett aktivt val i att inte följa med. Kanske är det hon själv som förlorar mest på det?
Status Quo
Nästan allt är sig likt här hemma. I morse vaknade vi i en vit värld. Snö igen! Hela trädgården, med den nyligen sommarmonterade studsmattan och allt, var täckt av ett tungt vitt lager blötsnö. Den smälte sakta bort under dagen, men känslan förblev densamma - blött, vintrigt, med regntunga, hotfullt gråa moln som seglade fram över himlen. Jag störtade iväg till gymmet och körde trekvart på löpbandet. Slalomskidor i all ära, men med det fina underlaget vi hade, blir familjeåkning väldigt smörig och inte speciellt ansträngande (fast helt klart njutbar!).
När jag kom ut från gymmet, rosig och nöjd, såg jag att pappan hade ringt. Jag lyssnade av meddelandet och ringde sedan upp honom. Lilla My svarade. Jag frågade henne vad hon gjorde, hur hon mådde, om hon träffat sina kompisar under ledigheten. Det hela förlöpte som ett förhör - jag frågade, hon svarade. Trist! Man kunde kanske förvänta sig att Lilla My, vid en ålder av drygt 14 år, skulle kunna fråga tillbaks hur jag hade det, eller åtminstone skulle vilja veta lite om hur fjällsemestern, som hon tackat nej till, hade förlöpt. Nix! De kortfattade svaren gav ingen information alls. Hennes intresse för mitt liv, eller vårt liv, var helt obefintligt.
Jag berättade för min älskade om samtalet. Han skakade på huvudet och suckade djupt. Sedan följde han efter mig genom hallen in i badrummet, dit jag var på väg med mina träningskläder. Han kramade om mig. "Du har i alla fall oss", sade han och tillade sedan, med ett leende: "Fast det kanske inte hjälper, eftersom vi är så knäppa!" 
Hemma igen
Helt om! Tänkte på hur många uttryck man går och bär på utan att egentligen veta varför, på hur mycket jag lär mig hela tiden och hur lustiga omständigheter väver ihop livets nät. Förra inlägget började jag med "här är gudagott" och följde nyfiket tankespåret. Varifrån kom det uttrycket så spontant? Kanske för många festliga tillfällen under studietiden - det är ju en dryckesvisa! Uttrycket "Vi drar till fjällen" kan knappast användas, utan att tankarna går till Markoolio , som visserligen är aktuell just nu, men... Det lustiga var att dagen efter jag skrivit mitt inlägg så intervjuades Markoolio på radio när vi åkte bil. Är det slumpen?
Vi drar till fjällen
Hårda bud
Jag tänker på vilken milsvid skillnad det är på vad folk säger att de skulle göra själva i olika situationer och hur de verkligen agerar när situationerna uppstår. Jag tänker på alla upptänkliga råd, som jag hela tiden får. Jag känner mig så trött, när folk talar om för mig vad jag ska göra för att det ska reda ut sig med Smulan och Lilla My. Det känns befriande att ha sällskap hem med fröken G, som har en krassare syn på verkligheten.
Kaninungar
Eftersom lekstugan tagits bort, finns det en stor brun plätt av lera och sand mitt på gräsmattan. Fläcken är genombruten av kaninernas aktiva grävande. Nu har vi varken kaniner eller lekstuga, men minnena finns kvar. Jag kom att tänka på hur det var när Nina fick sina ungar. Fyra små, rara, otroligt söta ungar, som vi hade sådan glädje av Smulan, Lilla My och jag! Jag hade njutit ännu mer om jag hade vetat hur lätt det var att ge dem nya hem. Smulan och Lilla My hade besökt en hankanin med vår lilla Nina, så att det skulle bli ungar. Det var svårt att bli arg, även om jag var orolig för hur det skulle gå med ungarna. Tänk att det blev fyra, fina ungar! Jag var tvungen att ta en paus i arbetet och gå in och kika i albumet. Fotona är blanka och har god skärpa - Salt, Peppar, Texas och Felicia hette ungarna...
