Rävsax
Vilken dag! Vaknade oroligt mitt i en mardröm - igen. Kan inte förstå varför jag sover så illa! Kändes inte som om jag fick mycket gjort på jobbet heller, vilket var mycket otillfredsställande. Bilen är i alla fall fin i sina rena, nybytta sommardäck. Vilken tid sådant tar! Men nu är det gjort!
Strax efter lunch ringde Smulan. Jag önskar att jag inte hade svarat - snacka om att sätta sig i rävsaxen! Pappan hade givit sin tillåtelse till att Smulan skulle pierca naveln - idag - hon var redo att lämna skolan med pengarna i handen. När tränarna tillfrågades, hade de också sagt ja. Nu var frågan vad jag ansåg om saken... Frågan är - hur hanterar man som vuxen en sådan här situation? Har det någon som helst betydelse vad man säger? Vad blir konsekvenserna? Finns det över huvud taget något alternativ? Som det nu var, kände jag mig helt inmålad i ett hörn. Varför frågade hon mig? Varför satte pappan, som senast igår ville samarbeta, mig i denna rävsax? Det kröp fram att tränarna ansåg, att Smulan även borde rådfråga mig...
Med grumlig röst svarar jag något som liknar ett ja. Sedan gråter jag, nästan ljudlöst, med ansiktet vänt mot väggen. Eftermiddagen går i slow motion. Jag känner ett stort behov av tröst. Jag behöver frisk luft och sol. Jag längtar måttlöst efter min älskade. Jag känner ett nästan oemotståndligt sug efter färsk sparris och jordgubbar.
Strax efter lunch ringde Smulan. Jag önskar att jag inte hade svarat - snacka om att sätta sig i rävsaxen! Pappan hade givit sin tillåtelse till att Smulan skulle pierca naveln - idag - hon var redo att lämna skolan med pengarna i handen. När tränarna tillfrågades, hade de också sagt ja. Nu var frågan vad jag ansåg om saken... Frågan är - hur hanterar man som vuxen en sådan här situation? Har det någon som helst betydelse vad man säger? Vad blir konsekvenserna? Finns det över huvud taget något alternativ? Som det nu var, kände jag mig helt inmålad i ett hörn. Varför frågade hon mig? Varför satte pappan, som senast igår ville samarbeta, mig i denna rävsax? Det kröp fram att tränarna ansåg, att Smulan även borde rådfråga mig...
Med grumlig röst svarar jag något som liknar ett ja. Sedan gråter jag, nästan ljudlöst, med ansiktet vänt mot väggen. Eftermiddagen går i slow motion. Jag känner ett stort behov av tröst. Jag behöver frisk luft och sol. Jag längtar måttlöst efter min älskade. Jag känner ett nästan oemotståndligt sug efter färsk sparris och jordgubbar.
Kommentarer
Trackback