Giv mig styrka!
Klockan var bara halvfem på morgonen och jag var klarvaken med en rungande huvudvärk. Borde nog använda min bettskena dessa dagar, eller snarare nätter - om det nu hjälper... Vad är värst, eller bäst, att vakna av mardrömmar eller huvudvärk? Usch, det har blivit mycket sorgearbete kring Lilla My de här dagarna. Igår blev hon ursinnig på mig i telefonen. De vanliga korthuggna svaren på mina frågor blev gällare, argare och längre när jag ifrågasatte att hon "inte har tid" att träffa mig för att fika på allmän plats tillsammans med Smulan. Kände mig verkligen otroligt ledsen. Jag sträcker hela tiden ut handen och hon slår på den.
Idag blev det ännu värre. Jag lyckades precis bemästra huvudvärken, som låg och lurpassade bakom paracetamolen. Jag telefonköade för att få en läkartid till Lilla My. Hon lider av allehanda värk, stackars liten. Hon lät faktiskt som om hon ville träffa en läkare, men när jag väl lyckats få en akuttid, så vägrade hon helt att ens bekräfta den på telefonen. Fy, fy sjutton säger jag bara.
Jag gav upp, eller reste mig igen. Ringde till skolkuratorn. Vi har pratats vid tidigare. Jag har aldrig sett henne, men hennes förnamn antyder att hon är ungefär i min ålder. Man döper inte barn till sådana namn idag. Den välmodulerade, varma rösten bekräftar med mjuka mm-ljud att hon lyssnar. Hon sticker in någon replik, frågar, kommenterar. Jag bara öser ur mig - all min oro, all min frustration, all min maktlöshet. Det känns som om hon förstår. Det känns skönt.