Betty Blue

Innan jag går på semester - välbehövlig sådan - ska tusen saker klaras av. Jag känner mig lätt stressad på förmiddagen, men beslutar mig ändå för att äta lunch med min väninna Lotta. Det känns viktigt att vårda mina vänner och jag vet att Lotta har haft det lite tufft på sistone. Vi äter lunch på det trånga, trevliga, asiatiska stället. Jag ser att Lotta är trött och lite uppgiven. Hon berättar och vill ha råd, som jag omöjligt kan ge. Det är otroligt svårt att ge råd i andras relationer, men jag kan lyssna i alla fall. Sedan pratar vi om mig och mina tonåringar. Lotta blir så upprörd att jag nästan väntar mig en hjärtattack. Hon upprörs över att jag inte får träffa mina barn, som hon uttrycker det, och uppmanar mig att söka hjälp genom samtalsterapi i grupp med tonåringarna och pappan, eller åtminstone med pappan. Tålmodigt försöker jag förklara att tonåringarna och pappan inte anser sig ha några problem, som kan lösas med samtalsterapi. Det hjälper inte. När vi skiljs åt darrar hon fortfarande.

Jag tänker på vilken milsvid skillnad det är på vad folk säger att de skulle göra själva i olika situationer och hur de verkligen agerar när situationerna uppstår. Jag tänker på alla upptänkliga råd, som jag hela tiden får. Jag känner mig så trött, när folk talar om för mig vad jag ska göra för att det ska reda ut sig med Smulan och Lilla My. Det känns befriande att ha sällskap hem med fröken G, som har en krassare syn på verkligheten.