Betty Blue

Nästan allt är sig likt här hemma. I morse vaknade vi i en vit värld. Snö igen! Hela trädgården, med den nyligen sommarmonterade studsmattan och allt, var täckt av ett tungt vitt lager blötsnö. Den smälte sakta bort under dagen, men känslan förblev densamma - blött, vintrigt, med regntunga, hotfullt gråa moln som seglade fram över himlen. Jag störtade iväg till gymmet och körde trekvart på löpbandet. Slalomskidor i all ära, men med det fina underlaget vi hade, blir familjeåkning väldigt smörig och inte speciellt ansträngande (fast helt klart njutbar!).

När jag kom ut från gymmet, rosig och nöjd, såg jag att pappan hade ringt. Jag lyssnade av meddelandet och ringde sedan upp honom. Lilla My svarade. Jag frågade henne vad hon gjorde, hur hon mådde, om hon träffat sina kompisar under ledigheten. Det hela förlöpte som ett förhör - jag frågade, hon svarade. Trist! Man kunde kanske förvänta sig att Lilla My, vid en ålder av drygt 14 år, skulle kunna fråga tillbaks hur jag hade det, eller åtminstone skulle vilja veta lite om hur fjällsemestern, som hon tackat nej till, hade förlöpt. Nix! De kortfattade svaren gav ingen information alls. Hennes intresse för mitt liv, eller vårt liv, var helt obefintligt. 

Jag berättade för min älskade om samtalet. Han skakade på huvudet och suckade djupt. Sedan följde han efter mig genom hallen in i badrummet, dit jag var på väg med mina träningskläder. Han kramade om mig. "Du har i alla fall oss", sade han och tillade sedan, med ett leende: "Fast det kanske inte hjälper, eftersom vi är så knäppa!"