Funderingar
Mitt i natten väcktes jag av min egen flämtning. Hjärtat rusade och jag andades ryckligt. Mardrömmen hade givit mig gåshud på ryggen och benen. Det fanns en man i rummet. Efter att ha hotat mig och snurrat mig i en nedåtgående rörelse hade han smugit sig på mig och stod lutad över mig - nära, nära - med sina onda ögon fästa vid min sovande gestalt. Obehagskänslan var omedelbar och dröjde sig kvar i flera minuter efter att jag hade vaknat. Varför drömmer jag sådana hemska drömmar?
I hotellrummets spegel ser jag ut som Miss Mary of Sweden, innan hon satt på sig korsetten - ingen vacker syn! Allt stillasittande och vatten- och kaffesörplande har gjort mig alldeles oformlig. Ansiktet ser i alla fall normalt ut. "Om man går fort och ler mycket, så är det ingen som ser hur ful man är". En gammal kollega hade de visdomsorden uppsatta vid sin spegel. Jag ler allt vad jag kan och hoppas att ingen ska se hur ful jag känner mig!
På hemresan läser jag Eva Dahlgrens bok "Hur man närmar sig ett träd". Jag tycker att den är lite småtråkig och funderar över varför jag köpte den. Det var nog för att den var så vacker - både titeln och det stilrena fotografiska omslaget. Redan efter att ha läst en fjärdedel av boken kikar jag, för att se hur många sidor den innehåller. Men eftersom boken är det enda jag har att roa mig med, så läser jag vidare. Och det är tur, för den visar sig både klokare, ljusare och roligare, än jag hade väntat mig. Jag tror att min syster yster skulle gilla den.