Betty Blue

Man tänker så bra i tvättstugan. Det är skönt och varmt därinne och det luktar alltid gott. Det är god terapi att vika nytvättade, välluktande kläder snyggt och prydigt och sortera i högar. Jag har noterat att en del av Smulans kläder har använts, trots att hon inte har varit hemma på flera månader. Men jag iakttar bara, jag agerar inte... Klart att jag förstår att Lilla My inte vill fråga om vår fjällsemester  - och riskera att få höra att vi har haft jättekul utan henne! Men jag begriper inte varför hon måste prata med mig, som om jag vore den avskyvärda faster Agda, som hon träffat tre gånger under hela sitt liv. Hon kan väl för i helvete fråga mig hur jag mår, åtminstone! Visst är tonåringar självupptagna, det är Maggie och Pi också - väldigt mycket ibland... Jag kan hålla mig för skratt när Pi skvätter snö över mig för tolfte gången i rad. Jag håller mig för skratt när Maggie med gnällig röst påpekar att påläggsskinkan nästan är slut och att hon behöver två skivor till varje smörgås, för att kunna äta dem. Men de är inte elaka och om man säger till, så tänker de till.

Fjällsemestern var verkligen lyckad och det blev egentligen aldrig någon konflikt, även om det hände några - få - gånger att jag kände mig en smula irriterad (räkna till tio!). Det var kul att vara fyra personer, eftersom det är så behändigt. Vi kunde göra nästan allt tillsammans och jag tror att alla uppskattade det. Men jag vet att Pi tyckte att det kändes konstigt utan Smulan och Lilla My. Kanske saknade Maggie också dem. Vi har ju alltid varit i fjällen tillsammans alla sex... Smulan är borta och tävlar, men Lilla My gjorde ett aktivt val i att inte följa med. Kanske är det hon själv som förlorar mest på det?