Betty Blue

Jag har valt att bo på ett favorithotell. Det ligger centralt, men framför allt är det så fräscht, utan att för den skull vara dyrare än konkurrenterna. Rummen är inredda i ljust trä och färger av sol-hav-och-himmel, eller möjligen sol-hav-och-äng. Jag förmodar att det är sådant som kallas "nordisk" inredning. Det ger ett svalt och samtidigt välkomnande intryck och utgör en bra miljö för både arbete och sömn.

Smulan ringer mig för att berätta att hon kommit hem. Det blir ett ganska kort samtal, för hon har precis träffat sin pojkvän, men ganska trevligt. Pappan ringer mig. Igen. Först berättar han livfullt om punkteringen han fått på sin fina, nya bil. Sedan går han in på sitt verkliga ärende. Jag vet att det kostar. Pappan vill att konflikten med Smulan och Lilla My mirakulöst ska gå upp i rök (som alternativ 1) eller att jag ska ta mig samman och lösa den (som alternativ 2). Eftersom det första alternativet ännu inte tycks materialisera sig, så anser han att det är hög tid att jag tar mitt ansvar. Tyvärr delar vi inte uppfattning om hur detta ska ske... 

Trots att en del av samtalet gör mig ganska upprörd och ledsen, så kanske det ändå har resulterat i ett steg i rätt riktning. Viljan finns. Men jag vill fortfarande att tonåringarna ska förstå att de handlat fel och jag vill se ett tecken från deras sida, att vilja lösa det här. Jag har svårt att föreställa mig hur vi annars ska hitta en gemensam väg.

Jag sover som ett barn i den sköna sängen, njuter av duschen i det helkaklade badrummet och trivs vid det dignande frukostbordet. Frukost på hotell är en av mina favoriter.