Betty Blue

Igår åt jag lunch med Smulan igen. Sushi förstås. Det var trevligt, men lite vemodigt. Jag vet inte om hon förstår hur illa hon har gjort mig. I sommar hoppas Smulan att få sommarjobba och bo ihop med sin pojkvän i ett  lånat hus, eller en lägenhet nära jobbet. Hon planerar och ordnar sitt liv, som om hon vore vuxen. Det känns konstigt, för jag tycker inte att hon är så mogen, som det skulle krävas. Tilbaka på jobbet stannar jag till hos fröken G och vädrar mina tankar. Hon svarar att hon själv reste till Paris när hon var sexton år. När jag nämner mognadsfrågan, lägger hon huvudet lite på sned. När hon gör så, ser hon ut som en pigg, liten fågel. Hon säger: "Jag tror inte jag uppfattades som speciellt mogen av min omgivning heller." Tänkvärt...

Nu sitter jag på ön i det lilla arbetsrummet och blickar ut över den fantastiska havsutsikten. Det är omåttligt vacker! Gör säkert väldigt gott för själen. Lustigt nog, är arbetsbordet placerat så att man förväntas sitta med ryggen mot utsikten. Finns det någon tanke bakom det tro? Är det meningen att man inte ska låta sig distraheras? Jag får nog möblera om här.