Ett halvfullt glas
Jag kastar mig ur långhelgens friska, soliga kärleksfullhet i sällskap med min älskade, via ett gräl med en syster, in i arbetets medryckande, inspirerande värld. Det är en gåva, eller kanske en skyddsmekanism, att kunna gå in i jobbet på det här sättet! I och med att jag än en gång befinner mig på annan ort, omgiven av andra impulser och intryck, så blir jag helt bortkopplad från vardagen. Det är otroligt engagerande! Jag känner att jag lägger in en kreativ högväxel i arbetet. Yes!
Många timmar och flera lyckade möten senare, får Doktor Glas ta livet av den vedervärdige prästen Gregorius. Dags för nästa bok. Dags att ta tag i relationen till döttrarna igen. Tid för eftertanke... Motståndet är riktigt stort den här gången. Jag har verkligen ingenting roligt att förmedla, men desto mer som jag skulle vilja diskutera med pappan. Frågan är hur... Jag vill inte längre bära hundhuvudet. Jag vill inte jämt vara budbärare av beska besked. En lite skrämmande insikt om frihet från - eller möjligen avsaknad av - ansvar spirar. Jag har ingenting att säga till om längre, när det gäller tonåringarna. Smulan smider sina egna planer, försöker styra sitt eget liv. Vad säger pappan? Lilla My låter ingen styra någonting alls. Hur var det nu med olika perspektiv? Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Jag lånar Lilltrollet - länge sedan sist - och springer ut i den soliga, varma, väldoftande våren. Hon är så glittrande glad, som en hund bara kan bli! Energin är på sin absoluta topp - varenda rörelse är stor, yvig, explosiv. Åh, vad det gör gott med en vårpromenad!
Många timmar och flera lyckade möten senare, får Doktor Glas ta livet av den vedervärdige prästen Gregorius. Dags för nästa bok. Dags att ta tag i relationen till döttrarna igen. Tid för eftertanke... Motståndet är riktigt stort den här gången. Jag har verkligen ingenting roligt att förmedla, men desto mer som jag skulle vilja diskutera med pappan. Frågan är hur... Jag vill inte längre bära hundhuvudet. Jag vill inte jämt vara budbärare av beska besked. En lite skrämmande insikt om frihet från - eller möjligen avsaknad av - ansvar spirar. Jag har ingenting att säga till om längre, när det gäller tonåringarna. Smulan smider sina egna planer, försöker styra sitt eget liv. Vad säger pappan? Lilla My låter ingen styra någonting alls. Hur var det nu med olika perspektiv? Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Jag lånar Lilltrollet - länge sedan sist - och springer ut i den soliga, varma, väldoftande våren. Hon är så glittrande glad, som en hund bara kan bli! Energin är på sin absoluta topp - varenda rörelse är stor, yvig, explosiv. Åh, vad det gör gott med en vårpromenad!
Kommentarer
Trackback