Betty Blue

Smulan ringer. Lite anklagande i tonen frågar hon mig om vi har firat morföräldrarnas guldbröllop. Utan henne, är underförstått och hon låter faktiskt lite sårad. Tyvärr får jag känslan av att hon inte ser sin egen roll i det hela. Att hon inte förstår att det faktiskt är flera som tycker att hon har behandlat mig illa. Kanske har Smulan redan glömt? Det hela är ganska förvirrande. Den avspända, rara Smulan som åt lunch med mig i förra veckan, låter hård. Hon berättar att hon fått skulden för att det försvunnit värdesaker på en fest. Lejoninnan i mig ställer sig frågande, redo att försvara sin avkomma. Blod är kanske tjockare än vatten? Smulan berättar att kompisars kompisar hängt på till festen. Hon verkar inte alls förstå att just sådant är så farligt. Jag känner mig uppgiven, ledsen, ofantligt trött. Vad har jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag går halvsnabbt genom den isande blåsten, denna skimrande klara vårdag. Jag sjunker djupt ner i sätet på min bil, som inte är min. Känslan av att inte riktigt höra hemma. Värmen och tryggheten i den varma bilkupén. Bakom de stora, fräcka, täckande solglasögonen, en lång, djup suck. Jag sitter flera minuter och djupandas och blundar. Hur blev det så här?