Finfint
Nu har jag vänt på arbetsbordet, så att man kan sitta och njuta av utsikten när man jobbar. Egentligen skulle man även kunna vända bordet mot den tvärgående väggen. Den är vackert ornamenterad med någon slags knottrig, landskapsmönstrad, färgad puts (sådant som man lägger på betong). Då skulle man ha ett vackert mönster framför sig, utsikt och uppsikt åt respektive håll, men dörren i ryggen... Jag tror min möblering är optimal!
Igår började jag läsa Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den är förbluffande lättläst, framför allt med tanke på att den skrevs för över hundra år sedan. Jag läste boken på gymnasiet, men efter en intressant diskussion med fröken G härom veckan beslöt jag mig för att det var dags igen. När jag har läst den, så ska jag läsa Bengt Ohlssons "Gregorius", som är samma berättelse ur ett annat perspektiv. Just det här att man uppfattar saker olika, är klart intressant.
Apropå olika perspektiv, så undrar jag om Lilla My fortfarande uppfattar vår kommunikation som enbart polisiär. Ett framsteg är väl att hon faktiskt tog telefonluren igen häromdagen, trots att jag haft fräckheten att föreslå en träff. Tidigare har hon hallstarrigt bestämt sig för att vänta ut mig, genom at vägra svara i telefonen eller på sms. Lilla My är nästan skrattretande - om man väljer att se det ur ett mer humoristiskt perspektiv - kortfattad även via sms. Hon har skickat vidare ett formellt sms till mig och när jag via detta försöker få igång en dialog, är allt som vanligt. Tryggt? Tja, vad ska man säga? Skratta eller gråta? Jag känner att min ork att bry mig falnar. Det är ganska trist att slå huvudet i väggen hela tiden.
Igår började jag läsa Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den är förbluffande lättläst, framför allt med tanke på att den skrevs för över hundra år sedan. Jag läste boken på gymnasiet, men efter en intressant diskussion med fröken G härom veckan beslöt jag mig för att det var dags igen. När jag har läst den, så ska jag läsa Bengt Ohlssons "Gregorius", som är samma berättelse ur ett annat perspektiv. Just det här att man uppfattar saker olika, är klart intressant.
Apropå olika perspektiv, så undrar jag om Lilla My fortfarande uppfattar vår kommunikation som enbart polisiär. Ett framsteg är väl att hon faktiskt tog telefonluren igen häromdagen, trots att jag haft fräckheten att föreslå en träff. Tidigare har hon hallstarrigt bestämt sig för att vänta ut mig, genom at vägra svara i telefonen eller på sms. Lilla My är nästan skrattretande - om man väljer att se det ur ett mer humoristiskt perspektiv - kortfattad även via sms. Hon har skickat vidare ett formellt sms till mig och när jag via detta försöker få igång en dialog, är allt som vanligt. Tryggt? Tja, vad ska man säga? Skratta eller gråta? Jag känner att min ork att bry mig falnar. Det är ganska trist att slå huvudet i väggen hela tiden.
Kommentarer
Trackback