Betty Blue

Inser verkligen betydelsen av att dela och delandets helande verkan. När en tung suck obevakat lämnar mig, får jag oväntat mycket tillbaka. Jag har gråtit för att Smulan har varit så elak och det syns när jag kommer till jobbet. En arbetskamrat, som jag inte känner väl, ser bekymrat på mig och lägger armen om mina axlar. "Vad har hänt?" frågar hon. Det är helt fel tid och plats. Jag är så skör just då och tårarna väller upp igen. Jag hasplar ur mig någonting osammanhängande om tonåringarnas flykt. Får förstås det vanliga "det kommer att ordna sig" tillbaks och en välmenande klapp på armen. Men senare samma dag kommer samma arbetskamrat fram till mig igen. Hon ser mig rätt in i ögonen och jag ser att hennes välmålade ögon är allvarliga och ögonvitorna mycket vita. Hon berättar att hon själv - idag så sval, snygg och smart - är skilsmässobarn, med flykter från mamman, uppbrott, uppror och skamsna återkomster i bagaget. Hon säger det utan känsla, "matter of fact". Det ger mig ro.