Betty Blue

Så sitter jag här med min tvättade hals, som mormor brukade säga. Tänk ändå, vad många lustiga uttryck det finns - som den tvättade halsen, eller att reta gallfeber på någon, som också var på tapeten häromdagen. Hur som helst, så sitter jag här, med min förkylning och mina fina jeans och kan ingenting göra. Jag kan ingenting göra åt tonåringarna, verkar det som. Det känns fortfarande inte bra att ringa och prata med dessa loja, ointresserade varelser, som är mina döttrar. Jag går liksom och drar på det. Jag får ta i från tårna, ta ett djupt andetag, ta mig samman. Känner ett tydligt inre motstånd. Ändå vet jag att det är det jag måste göra - ringa till dem, prata med dem. Låta droppen urholka stenen. Med tiden - den som inte alls läker alla sår - kanske det ger resultat.

Smulan har kommit över den värsta ilskan över att jag inte vill vara en mänsklig bankomat. Kanske när hon fortfarande förhoppningar om att få pengar av mig, om hon träffar mig ibland. Så trist! Men vi kan i alla fall föra ett civiliserat samtal på telefonen och diskuterar vagt en lunch tillsammans. Lilla My däremot, svarar fortfarande bara på frågor - polisförhöret fortsätter. Hon vägrar hårdnackat att träffa mig, trots att det ska vara på allmän plats och i sällskap med Smulan. Trots att pappan intygar att han förklarat för Lilla My att en försoning med mig inte innebär att hon måste bo hos mig (varför denna tanke är så enormt motbjudande, är dolt i dunkel), så vill hon inte ses. Lilla My säger att hon inte har tid att träffa mig. Ingen förklaring nödvändig. End of discussion. Punkt slut.