Ost och vin
Igår kväll var vi bjudna på ost och vin, min älskade och jag. Vi promenerade bort, för att kunna njuta av ett glas vin båda två och för att det var skönt att promenera. Sista biten var väldigt backig. Högst uppe på krönet balanserade huset på klippkanten, med en vidunderlig utsikt över vattnet. Min älskade pustade över trötthet och sedan över den fantastiska vyn. I morse var det jag som var trött. Jag kände mig helt kraftlös, så det var tur att jag hade möjlighet att mjukstarta idag.
Ibland har jag varit så där obeskrivligt trött på sistone. Jag har nästan fått en känsla av att jag befinner mig i något overkligt. Och jag har börjat reagera starkt på vissa dofter. När min älskade äter knäckebrödsmacka med Kalles kaviar på, ger doften av kaviar kväljningar. När någon skivar ost, vänder det sig i magen av lukten, trots att jag faktiskt gillar ost. Jag associerar fritt till en person i en bok, som jag läste för en tid sedan. Så småningom visade det sig att hon, personen i boken, var helt rubbad. Alla overkligheter och överdådiga dofter var antagligen utslag för att det inte stod rätt till. Tänk om jag också håller på att bli knäpp! Tänk om allt det här med tonåringarna bara finns i min sjuka fantasi! Det slår mig att det bara är jag, som har hört hur Lilla My låter när hon pratar med mig...
Jag ringer upp Lilla My för att det har kommit post till henne. Hon tittar på tv och svarar i den fasta telefonen. Polisförhöret inleds trevande. Plötsligt får jag för mig att jag ska se om det går att spela in samtalet i min mobil. Det går bara att spela in korta snuttar. Varje gång man trycker på "Spela in", så piper det till i telefonen. Jag vet inte om Lilla My hör pipet. Hon kommenterar i alla fall inte. När vi har pratat klart, får jag leta i evigheter på mobilen, för att se var snuttarna är lagrade. Det är klart intressant att lyssna av konversationen i efterhand - Lilla Mys buttra, oengagerade stämma och min egen... Usch! I början av varje mening låter min röst torr och lite gnällig, för att mot slutet höjas på ett bevekande, nästan lite vädjande sätt. Vid ett tillfälle ger jag ifrån mig en riktig avgrundssuck. Men Lilla My är obeveklig. Man hör tydligt konstpausen som följer mitt "Du får ha det så bra". Lilla My vill under inga omständigheter säga vare sig "tack", eller "detsamma". Och hellre dör hon, än besvarar mitt "puss och hejdå".
Ibland har jag varit så där obeskrivligt trött på sistone. Jag har nästan fått en känsla av att jag befinner mig i något overkligt. Och jag har börjat reagera starkt på vissa dofter. När min älskade äter knäckebrödsmacka med Kalles kaviar på, ger doften av kaviar kväljningar. När någon skivar ost, vänder det sig i magen av lukten, trots att jag faktiskt gillar ost. Jag associerar fritt till en person i en bok, som jag läste för en tid sedan. Så småningom visade det sig att hon, personen i boken, var helt rubbad. Alla overkligheter och överdådiga dofter var antagligen utslag för att det inte stod rätt till. Tänk om jag också håller på att bli knäpp! Tänk om allt det här med tonåringarna bara finns i min sjuka fantasi! Det slår mig att det bara är jag, som har hört hur Lilla My låter när hon pratar med mig...
Jag ringer upp Lilla My för att det har kommit post till henne. Hon tittar på tv och svarar i den fasta telefonen. Polisförhöret inleds trevande. Plötsligt får jag för mig att jag ska se om det går att spela in samtalet i min mobil. Det går bara att spela in korta snuttar. Varje gång man trycker på "Spela in", så piper det till i telefonen. Jag vet inte om Lilla My hör pipet. Hon kommenterar i alla fall inte. När vi har pratat klart, får jag leta i evigheter på mobilen, för att se var snuttarna är lagrade. Det är klart intressant att lyssna av konversationen i efterhand - Lilla Mys buttra, oengagerade stämma och min egen... Usch! I början av varje mening låter min röst torr och lite gnällig, för att mot slutet höjas på ett bevekande, nästan lite vädjande sätt. Vid ett tillfälle ger jag ifrån mig en riktig avgrundssuck. Men Lilla My är obeveklig. Man hör tydligt konstpausen som följer mitt "Du får ha det så bra". Lilla My vill under inga omständigheter säga vare sig "tack", eller "detsamma". Och hellre dör hon, än besvarar mitt "puss och hejdå".
Kommentarer
Trackback