Betty Blue

Efter en hektisk eftermiddag på jobbet, beger jag mig in till staden. Värmen står alldeles stilla och dallrande utomhus. Det sägs att det ska komma regn. På söder är det fortfarande vimlande, livfullt och karnevalsaktigt. Jag känner inte den stickande grilldoften som vilade över alltsammans i fredags. Kanske är det vindstilla, kanske är det slutgrillat. Jag träffar Hanna på det stora torget, alldeles vid blomsterstånden. Vi slår oss ner vid en av de närmaste serveringarna. Vi får påkalla uppmärksamhet för att få beställa, servitrisen kommer med fel dryck, glömmer brödet och är uppenbart missnöjd över den snåla dricksen. Kanske räcker det med att bara arbeta på en uteservering på sommaren för att få dricks? För oss är det en markering att vi tycker att servicen är dålig.

I maklig takt promenerar vi längst de livfulla gatorna. Så småningom stannar vi och tar en kopp kaffe. Samtalet flyter, som gyllengul, söt honung. Det är som om vi träffades dagligen. Jag tycker verkligen om Hanna och det slår mig att jag har tur. Jag har en handfull nära, kloka, och rara väninnor. För bara några veckor sedan satt jag en kväll på söder med Eva och vi hade också en trevlig, förtrolig och givande kväll med mersmak. Det känns skönt med det prestigelösa umgänget. Det känns skönt att ha riktiga vänner.