Betty Blue

Igår var vi på kalas ute i skärgården. Det var fantastiskt! Solen sken från en klarblå himmel, vinden fläktade lätt, intet bekymmer i världen! Men i morse vaknade vi i en dyblöt värld, min älskade och jag. Regnet stod som spön i backen, det blåste, - grått, kallt, blött... Vi beslutade oss för att göra lite nytta inomhus och rensa ut lite gammalt skräp. Ganska tillfredställande faktiskt, att rensa och slänga.

Det är inte bara damm man river upp, när man städar i gömmorna... Tyvärr... En liten keramikgås får ögonen att svämma över av tårar. Det är så många minnen som väcks till liv. Varje litet föremål håller en historia om hur trevligt vi haft - Smulan, Lilla My och jag. De talar om hur vi delat på upplevelser och givit varandra små gåvor och överraskningar. Jag gråter i min älskades famn. Jag förstår inte hur det kunde bli så här! 

Senare på dagen ringer jag Lilla My på mobilen. Hon väljer naturligtvis att inte svara, eller åtminstone att inte ringa tillbaks, trots min uppmaning, både i röstbrevlådan och via sms. Till slut kommer dock ett livstecken. Hon messar och ber att få receptet på "min" cheese cake, via mejl. Jag känner mig frestad att ringa Smulan också. Hon brukar svara och skulle i sådana fall avslöja Lilla Mys bluff, eller nonchalans. Smulan pratade jag med häromdagen, så jag avstår. Tillräckligt många sår har fått blöda i mig idag.