Betty Blue

Jag vet inte när jag hade så mycket att göra på jobbet sist! Utan att överdriva, kan jag lugnt säga att jag suttit till midnatt med arbetet utspritt runt omkring mig. En lätt desperat förvirring har successivt övergått i en fascination över siffror och strategier. Från att ha känt mig som en skolflicka som ska hoppa höjdhopp - över en alldeles för hög ribba - känner jag mig nu berikad, nylärd, inspirerad! Men allt annat har fått stryka på foten - främst sömnen, men även vänner, familj och träning. Och bloggen...

När jag kliver på löpbandet vid 22-tiden, tänker jag lite slokörat på att jag brukar klaga på tjejerna när de vänder på dygnet. Nu gör jag det själv, men det är en sådan frihet att få springa, även om det är inomhus. Hade det varit för tio år sedan, så hade jag sprungit utomhus, trots den sena timmen. Då var jag ung och dumdristig. Nu är jag en sårad lejoninna, en skrämd och skadad mamma. Jag skyller på Pi, som ligger som avsvimmad på mage på sängen och sover. Taklampan är tänd, golvet bestrött med kläder. Hon ligger med munnen halvöppen, klädd i linne och trosor och sina nya högklackade skor, som hon håller på att gå in. Jag tänker att om Pi vaknar, så är jag hemma. Om hon vaknar, hör hon garanterat löpbandets oväsen och känner sig trygg. 

I löpbandets oväsen vaknar livsandarna. Den sårade lejoninnan bleknar bort och drakprinsessan, som är mitt tuffa alter ego, vaknar till liv. Imorgon är det den första juni. Imorgon är första dagen på resten av mitt liv...