Betty Blue

Förlåt lilla Smulan! Det behövs kanske både avsändare och mottagare för att fabricera en lögn... Vi äter sushi till lunch i solen. För första gången sedan uppbrottet kan vi faktiskt prata sansat och sakligt om det. Jag har sett till att jag har gott om tid. Att sitta ute, istället för inne på en restaurang, är perfekt för ett längre samtal. Blommor och solsken mildrar en del hårda ord. Jag inser så väl att Smulan resonerar som den sextonåring hon är. Jag inser att jag själv fått tillräcklig distans till uppbrottet för kunna inse Smulans begränsningar. När vi skiljs åt känner jag mig, för första gången, efter ett av våra möten, harmonisk. Så småningom kommer vi att hitta tillbaka till varandra. 

Jag ringer Lilla My på den fasta telefonen. Hon hinner nog inte reflektera över vem som ringer och svarar. Polisförhör nummer tjugotvå inleds. Det är inget bra förhör, i alla fall inte ur mitt perspektiv... Lilla Mys röst har en hård metallisk klang, precis som förra gången. Hon låter nästan otäck och hon låter mig förstå att jag inte längre har en plats i hennes liv. Det finns, enligt Lilla My, absolut ingen anledning för oss att träffas. Tyvärr...