Betty Blue

När jag är på ön blir jag lätt dagvill. Tiden flyter liksom ihop med himlen och havet och den härliga varma känslan av gemenskap och glädje. Kärleken till min älskade får blomma ut totalt. Och även om det ibland känns lite synd att sitta inne och arbeta istället för att få vistas i solen, så kompenserar den fantastiska utsikten, som fyller mig med sådan tillförsikt.

I flera dagar har skolkuratorn sökt mig - och jag henne. Vi har ringt om varandra, men idag får vi äntligen kontakt. Hon säger att Lilla My mår så dåligt, att vi måste söka hjälp. Jag ska förmedla detta till pappan, men det är med blandade känslor. Jag är lite av gisslan, eftersom jag vet att Lilla My inte vill gå någonstans tillsammans med mig, men också att pappan nästan alltid har en lång startsträcka. Helst skulle jag vilja prata med någon - i sällskap med pappan och Lilla My - genast! Det har redan flutit så mycket vatten under broarna, redan gått så lång tid... Å andra sidan tror jag att de känslor, som Lilla My nu äntligen uttrycker i ord, har funnits där mycket länge. Kanske har hon inte varit mogen att uttrycka och bearbeta dem tidigare. Hon känner sig inte älskad av mig. Det är så otroligt sorgligt! Den enda trösten är att man inte föds som ett oskrivet blad. Som förälder kan man bara försöka, men man kan inte bygga hela människan. Lilla My har en tendens att känna sig förfördelad, att känna sig udda och orättvist behandlad, speciellt av mig. Jag har alltid strävat efter att få både Smulan och Lilla My att känna sig nöjda. Inte nöjda, som att "det får duga, man ska inte sträva efter bättre", utan nöjda i motsats till missnöjda. Ingen människa mår bra av att känna sig missnöjd, men det är ofta väldigt tillfredställande att kunna vara nöjd. Att kunna glädjas åt saker och se det positiva i tillvaron. Kanske kan vi tillsammans få hjälp, så att Lilla My kan lära sig hur man känner sig nöjd.

Mitt lejonhjärta blöder. Jag är så patetisk! Att prata med kuratorn manar fram bilder på "lösningen". Lilla My och jag, som klättrar och cyklar tillsammans. Vi bränner hennes fina små cernitfigurer i ugnen. Vi målar i akvarell tillsammans på ön. Hon är konstnärligt begåvad, som sin mormor. Jag ser för mig hur allt blir bra, bara någon utomstående får Lilla My att förstå att jag älskar både henne och Smulan. Fast jag vet att verkligheten är så mycket kärvare. Jag vet att allt det här kommer att ta tid, mycket tid och lång tid.