Dåligt humör
Trots det vackra vädret och allt annat som är bra, så känner jag mig på riktigt dåligt humör idag. Det började redan igår kväll när margaretorna kom. Jag hade gått över solvarma torg och gator på vägen hem, minglat med grillrök, uteätare, cyklister och bara axlar och ben. Hela staden gungade av fest och ledighet, nästan karnevalsstämning. Min älskade och jag hade stämt träff, så att vi kunde ha sällskap sista biten. En sväng in i mataffären och sedan på med den egna grillen.
Tjejerna var så högröstade så att det skallrade och skar i huvudet på mig - som av kastrullock, som man slår mot varandra - när de pratade. Vi fick ständigt hyscha för att försöka få till en normal samtalston, något som naturligtvis retade Pi, som ofta har en näbbig kommentar till hands när hon blir tillsagd. Näbbigheten riktas mot mig, men jag har hört när Pi är arg på sin mamma... Det här var en västanfläkt, så jag tog det inte så hårt. Pi var för övrigt så uppskruvad, så att man stilla undrade om det är så jobbigt med dubbelt boende, eller om rutinerna är så skilda hos olika föräldrar... Maggie var på sitt grinigaste humör. Ingenting var bra. Hon hade ingen aning om någonting, som man frågade. Hon ville inte vara på ön i sommar och när vi föreslog ett veckoslut i London blev responsen: "Va? Nu? Nej, det är så varmt. Varför kan vi inte åka i höst istället?"
Pi har haft två kompisar, som har övernattat. TV-rummet ser ut som Västbanken. Här ligger smutsiga strumpor, obäddade tältsängar, muggar med tepåsar, någon enstaka brödkant. De stuckit iväg för att bada, utan att ta undan efter sig. Jag tänker gå ut i solen, så att jag slipper se eländet. Jag ska läsa en bok och smutta på ett glas isvatten. Förhoppningsvis skingras mitt dåliga humör... 