Betty Blue

I jobbet går jag från klarhet till klarhet. Det är så otroligt inspirerande, utvecklande och engagerande. Jag känner att jag numera tänker i rätt banor och att det ger resultat. Jag uppslukas och återföds - kastas mellan den ena utmaningen och den andra. I kärleken har jag också landat - mjukt, varmt, lyckorusigt. Jag har lärt mig när jag ska hålla om och när jag ska släppa. Jag har slutat känna oro när min älskade plötsligt blir avlägsen och frånvarande. Det är så tydligt när han, i tankarna, försvinner in i sitt arbete. Kanske är det likadant med mig. Fast jag vill gärna diskutera och dela med mig av min entusiasm. Mellan jobbengagemangen finns så mycket plats för tvåsamhet, omtanke och gemenskap. Det är äkta lycka att få dela den med min älskade.

Jag läser Bengt Ohlssons "Gregorius", som är ett annat perspektiv av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Boken är så fin och insiktsfull. Pastor Gregorius är en god människa med klara tankar. Om sin hustru Helga tänker han, att hennes föräldrar, av kärlek, aldrig tyckte att någonting var gott nog åt henne. Och att detta "ingenting är gott nog" har fastnat i Helga och gjort henne oförmögen att tycka att något är riktigt bra. Jag drar genast paralleller till mina egna döttrar. Hur jag, av kärlek, alltid har försökt ge dem ansvar efter förmåga och mognad och önskat att de ska växa upp till starka, självständiga individer. Detta "självständiga" har liksom vuxit sig otämjbart. Jag har själv gillrat fällan och fallit i den. Det var inte så jag ville att det skulle bli!