Betty Blue

Min älskade och jag har sällskap i bilen. Det regnar ute. Det är hälften så varmt som igår, mera trafik, massor av regn och ingen sol. Min älskade verkar inte vara riktigt på humör. Det var så redan igår kväll... Jag bestämmer mig för att inte nämna det, utan låta honom vara. Vi pratar om neutrala saker.

När min älskade har hoppat ur bilen sätter jag på radion. Åsa Petersen intervjuas. Hon är ledarskribent på Aftonbladet och har just skrivit en ny, rosad bok "Bortom normen 2.0". Boken handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och om rätten att få vara sig själv. Åsa berättar om sitt handikapp - hon stammar. Hon berättar att det är svårt och att hon länge inte vågat prata i radio. Det är uppenbart svårt. Åsa pratar på i ganska rask takt och plötsligt sätter stamningen in. Då låter det som om det är störningar i sändningen. Jag funderar stilla på om hon är tvungen att prata i radio... Det mest tillfredställande måste väl ändå vara att göra sådant som man är bra på - och jobba på att bli ännu bättre? Hon är tydligen bra på att skriva. Om jag var dålig på att hoppa höjdhopp t ex, så skulle jag undvika det, om jag inte var tvungen att göra det. Jag skulle antagligen känna mig gladare och mer till freds genom att göra något annat...

Jag ringer min älskade innan jag lämnar min arbetsplats. Regnet smattrar fortfarande. Det är fruktansvärt blött, grått och fuktigt ute. Min älskades röst låter stressad, spänd och en aning hes. Det hörs att han har på tok för mycket att göra. Det var det jag misstänkte!