Om vardagslycka
Finns det alltid en situation och flera synvinklar? Det var en journalist som frågade - och självklart svarade Bengt Ohlsson, som blev tillfrågad, ja. Och visst är det så! På gott och på ont, får man väl tillägga, men nog så tänkvärt.
Jag funderar lite på fördelningen av friheter och åtaganden mellan mig och tonårsdöttrarna. Det var något slokörat som jag i tisdags plötsligt insåg att tjejerna säkert var hemkomna från Mallorcaresan med pappan sedan flera dagar. Jag ringde till Lilla My och höll ett avancerat polisförhör. Avsiktligt formulerade jag förhörsfrågorna så att det inte gick att bara svara ja och nej. Avsiktligt avslutade Lilla My förhöret med en konstpaus för att tydligt markera att hon inte säger "puss" eller "kram" till sin mamma. Smulan var mera pratsam. Hon var i full färd med att göra sig i ordning till skolbalen. Hon var på gott humör och ville låna skor av mig. När jag avslutat samtalen med mina båda förlupna tonårsdöttrar tänkte jag att det kanske inte bara hänger på - eller borde hänga på - mig att ringa...
I den högst (o-) vetenskapliga tidskriften Damernas Värld läser jag om lycka. Vardagslycka, som de kallar det, är något som man kan träna sig till. Det är i de små tingen som man finner verklig lycka, menar DVs expert. Och det ligger nog mycket i det - en annan synvinkel på att vara nöjd. Jag är bra på vardagslycka. Jag blir glad av sol och blå himmel, en sädesärla som kikar fram bakom stuprännan, en hund som busar med sin matte, en riktigt bra låt, en vårdoft, en löptur, en komplimang. En rolig kommentar från en arbetskamrat kan, flera timmar senare, få mig att sitta och le i bilkön.
Det är tur att jag är bra på vardagslycka. Det ger mig styrka, när jag behöver den. Idag sätts min förmåga på prov. Smulan ringer och frågar om jag tänker komma på skolavslutningen. Jag ramlar nästan av stolen, kommer helt av mig. Jag stammar fram något om att jag just kommit till jobbet, att jag inte har bilen, att jag inte haft en tanke... Om hon hade frågat tidigare... Smulan säger att hon inte heller har tänkt på det, men att pappan och hans flickvän tänker komma och då tänkte hon att jag kanske också ville vara med. Jag avböjer vänligt. Jag vet egentligen inte varför hon frågar, om hon vill ha pengar, eller om hon faktiskt vill träffa mig. När hon ringer igen senare för att redogöra för sina betyg, lutar det åt pengar. Till slut kan hon inte hålla sig och frågar om hon kommer att få några pengar av mig, för att hon varit så duktig i skolan. Jag svarar att jag vill prata om sådant mellan fyra ögon. Jag hör att det inte är det svar hon vill ha, men jag avslutar samtalet, ganska raskt, ganska rart - "puss, puss, vi hörs".
Jag funderar lite på fördelningen av friheter och åtaganden mellan mig och tonårsdöttrarna. Det var något slokörat som jag i tisdags plötsligt insåg att tjejerna säkert var hemkomna från Mallorcaresan med pappan sedan flera dagar. Jag ringde till Lilla My och höll ett avancerat polisförhör. Avsiktligt formulerade jag förhörsfrågorna så att det inte gick att bara svara ja och nej. Avsiktligt avslutade Lilla My förhöret med en konstpaus för att tydligt markera att hon inte säger "puss" eller "kram" till sin mamma. Smulan var mera pratsam. Hon var i full färd med att göra sig i ordning till skolbalen. Hon var på gott humör och ville låna skor av mig. När jag avslutat samtalen med mina båda förlupna tonårsdöttrar tänkte jag att det kanske inte bara hänger på - eller borde hänga på - mig att ringa...
I den högst (o-) vetenskapliga tidskriften Damernas Värld läser jag om lycka. Vardagslycka, som de kallar det, är något som man kan träna sig till. Det är i de små tingen som man finner verklig lycka, menar DVs expert. Och det ligger nog mycket i det - en annan synvinkel på att vara nöjd. Jag är bra på vardagslycka. Jag blir glad av sol och blå himmel, en sädesärla som kikar fram bakom stuprännan, en hund som busar med sin matte, en riktigt bra låt, en vårdoft, en löptur, en komplimang. En rolig kommentar från en arbetskamrat kan, flera timmar senare, få mig att sitta och le i bilkön.
Det är tur att jag är bra på vardagslycka. Det ger mig styrka, när jag behöver den. Idag sätts min förmåga på prov. Smulan ringer och frågar om jag tänker komma på skolavslutningen. Jag ramlar nästan av stolen, kommer helt av mig. Jag stammar fram något om att jag just kommit till jobbet, att jag inte har bilen, att jag inte haft en tanke... Om hon hade frågat tidigare... Smulan säger att hon inte heller har tänkt på det, men att pappan och hans flickvän tänker komma och då tänkte hon att jag kanske också ville vara med. Jag avböjer vänligt. Jag vet egentligen inte varför hon frågar, om hon vill ha pengar, eller om hon faktiskt vill träffa mig. När hon ringer igen senare för att redogöra för sina betyg, lutar det åt pengar. Till slut kan hon inte hålla sig och frågar om hon kommer att få några pengar av mig, för att hon varit så duktig i skolan. Jag svarar att jag vill prata om sådant mellan fyra ögon. Jag hör att det inte är det svar hon vill ha, men jag avslutar samtalet, ganska raskt, ganska rart - "puss, puss, vi hörs".
Kommentarer
Trackback