Undrens tid är inte förbi
Sent på kvällen hör jag mobilens glada melodi - den som jag valt med omsorg, men som inte alls tycks imponera på omgivningen. Det är Smulan som ringer. Hon gråter. Jag vet att hon är i säkerhet, men jag blir ändå lite bestört. Pappan har tagit med sig nya flickvännen, Smulan och Lilla My till en liten skånsk by. De satt i bilen i söndags när jag försökte ringa Lilla My, får jag veta. Smulan undrar varför jag ringde Lilla My - bara. Men det är inte därför hon gråter. Hon vill hem, säger hon. Jag blir lite förvirrad. Hem? Smulan håller på att förgås av tristess. Hon vill hem och fira någon månadsdag med sin pojkvän, träffa några kompisar innan de drar iväg på semester - och hon vill inte fira midsommar i den skånska hålan! Pappan har givit lite vaga besked om huruvida det är möjligt att åka hem, men tydligen sagt att om jag är hemma i stan, så får hon åka. Samtidigt säger pappan att Smulan inte ska vara självisk och förstöra för "familjen".
I midsommar är jag inte hemma, men det är egentligen inte det som är poängen. Smulan vrider och vänder och funderar på hur hon ska kunna åka hem ändå. Hon resonerar med mig och försöker få medhåll om att pappan inte ger klara besked. "Han frågade varför jag inte sagt något innan vi åkte!" säger hon upprört. Jag är mamman vars lilla flicka ringer från lägret och är mörkrädd. Jag frågar om sommarjobbet - som hon har fått! Det är ju fantastiskt att hon har fått jobbet! Även om boende och annat inte blir riktigt så glamoröst, som Smulan har tänkt sig. Det blir boende hos farmor och farfar - och cykel till jobbet. Jag försöker hitta andra lösningar än flykt och flytta fokus till senare planer. När vi avslutar samtalet är Smulan lugn och jag en smula upprymd. Kanske är avståndet inte så oöverstigligt? Kanske finns det annat än pengar, som gör att Smulan ringer. I alla fall någon gång ibland. Kanske finns det hopp?