Betty Blue

På vägen till jobbet passerar jag den gångna kvällens skräp och efterdyningar. I en vattenpöl badar några glada små sparvar. De skvätter och leker och ser ut att må bra. I deras duniga uppsyn finns skuggan av ett leende. Jag vill fångas av sparvarnas sorglöshet, men jag känner mig nedstämd, nästan lite sjuk. Det är dags att släppa taget, att rycka på axlarna åt överskridna krediter och missade tandläkarbesök, som inte är mina egna. Det är dags att skaka av mig och inte ta illa upp av andras humör, andras rädsla och andras misslyckanden. Jag är trött på att tyngas av saker som jag inte kan påverka. Jag gör så gott jag kan - och kanske lite till. "Låt inte det bästa bli det godas fiende" brukar kollegan säga. Kloka ord... De gäller nog även i fråga om att ta ansvar för, eller ta illa upp över andras tillkortakommanden. Jag vill göra som sparvarna - bada och sedan skaka vätan ur fjädrarna och bara njuta av svalkan.