Betty Blue

Nothing old, nothing new, nothing ventured. Nothing gained, nothing still-born or lost. Nothing further than truth, nothing wilder than youth. Nothing older than time, nothing sweeter than wine. Nothing physically, recklessly, hopelessly blind. Nothing I couldn't say. Nothing why 'cos today. Nothing rhymed. (Gilbert O'Sullivan)

Ingen kvällskurs, ingen övningskörning - som jag så såg fram emot. Ingen 18-årsresa till London för shopping och vin och förtroligt prat. Inga lata dagar i Visby med sommarjobb tryggat. Ingen egen resa till fjällen där boendet är betalt. Ingen utbytesresa till USA, ingen franskkurs på plats. Ingen extra kupong när dagen känns lång, ingen gemensam träning, inga smakråd, inga skämt ihop. Ingen pinsam mamma att skämmas för på examensdagen (och faktiskt vara stolt för i smyg). Det låter så torftigt och sorgligt och trist - inget rim och reson, ingen vers. Inget solsken idag...

Så många tankar och mången tår
Så mycket ilska, som jag inte förstår
Så många frågor utan svar
Så många tankar, som dröjer kvar.

Så många bilder från många år
Så  många ord innan jag går

En hel vinter utan snö
En vag förhoppning, som vägrar dö
En framtid ljus, vägrar bli lämnad
Till att ge upp, jag var ej ämnad.

Det är som i foxtrott - två steg fram och ett tillbaka - så verkar livet vara. Jag hoppas bara att stegen framåt blir flest när man räknar ihop dem mot slutet! När jag äntligen tycker mig se en ljusning för Smulan och Lilla My och vår relation, så klipper de till.

Lilla My tackade ja till att följa med till fjällen. Undrens tid är inte förbi! Hon kom upp med buss sent på tisdag kväll och for hem på fredag eftermiddag med pappans kollega. Vädret var fantastiskt och Lilla My har antagligen inte rört sig så mycket under hela det gångna året, som under de här tre dagarna. Det vore synd att säga att Lilla My var ett under av trevlighet eller vältalighet, men det gick faktiskt att prata med henne, utan att det blev polisförhör av det hela. Lilla My använde sig av ett neutralt tonfall och hela meningar i kommunikationen med mig! Väl hemma igen, frågar jag om jag kan komma förbi med några saker, som hon har frågat efter. Men hon är "upptagen" - igen. Tillbaks till ruta ett? Eller har vi kanske avancerat en kvarts ruta?



Smulan är helt fördärvad. Hon sjuder av ilska och hat mot mig. VARFÖR? Den nya bloggen osar av samma vrede, som den gamla, katastrofala gjorde. Med risk för att bli tjatig - varför? Smulan sitter onekligen i klistret. Hemsituationen är inget rolig. Om man ska tro bloggen, så förekommer mycket fylla och Lilla My förpestar Smulans liv med elaka, svartsjuka kommentarer. Smulan själv, dricker sig ohyggligt full, ohyggligt ofta. Hon testar annat också, och ljuger... Det här är verkligen inte kul.

Funderar på att avsluta bloggen en gång för alla. Jag vill inte vara ledsen mer. Smulan får förhoppningsvis rätsida på sitt liv. Lilla My öppnar sakta sina sinnen. Nu börjar jag på nytt.

Nu förstår jag absolut ingenting längre. Hur långt är ett snöre? Hur får man en tonåring nöjd? Fullkomligt omöjligt att besvara - uppenbarligen också helt ouppnåeligt. I min enfald går jag omkring och försöker att inte lägga mig i tonårsbekymren, utan räknar istället till tio - eller tjugo - när det osar katt och jag känner irritationen börja pyra och bubbla. Det fungerar rätt bra, tycker jag. Eller jag trodde i alla fall det. Jag tycker att stämningen har varit riktigt bra här hemma. Maggie har visserligen varit borta en hel del. Hon fick nej av sin pappa att sova borta en natt, men jag förstår inte hur det kan ha med mig att göra. Hon verkade vara på bra humör när hon vaknade och kom och babblade glatt med mig i köket. Igår kväll åt vi middag alla fyra och skojade och hade det bra, trodde jag! Men Maggie var tydligen urförbannad på mig för något jag hade sagt. Vad? Beats me.

Idag var det knorr med pappsen. Tror inte att humöret var på topp efter träningen heller - knorr med mamsen också? Trist. Om det verkligen är något som fungerar som balsam för själen - och även humöret - så är det väl träning! Jag får antagligen bära hundhuvudet igen, fast jag i princip bara sagt hej och frågat hur träningen gått. Lång tirad på nätet om hur missnöjda vi alltid är med henne och att vi kommer att få en chock när hon är 18 år och vi inte längre kan bestämma över henne. Då ska hon äntligen vara sig själv. Ska bli spännande att se vad det innebär...

Är du där? Ett oemotståndligt behov att återuppta bloggandet, en nyfiken titt på statistiken - någon besöker min blogg, nästan varje dag. Och jag har inte skrivit något sedan den första oktober i fjol! Någon bryr sig.

Lilla My har äntligen - men inte för mig - kommunicerat anledningen till sin växande ilska mot mig. Den som hon säger sig ha haft sedan hon var sex år. Lilla My säger att jag alltid har favoriserat Smulan. Att jag alltid engagerat mig i hennes träning och aktiviteter och alltid följt med, skjutsat och servat Smulan. Mina försök att aktivera Lilla My förklarar hon med att jag tyckt att hon varit tjock! Helt befängt! Undrar om det också är förklaringen till att jag slitit för att hon skulle få spela piano, till att hon fått böcker och konstmaterial? Oavsett hur det är med den saken, så finns det absolut inget att sätta emot. Om Lilla My uppfattar det som att jag är orättvis och favoriserande, så hamnar vi i ett dödläge. Punkt, slut!

Vaknar trött och grining. Tung i huvudet, stel i benen... Jättemycket att göra på jobbet. Jag ser mig i spegeln när jag sent omsider kommer hem. Det är ingen vacker syn - tyvärr. Håret är smutsigt och platt, mörka ringar syns under ögonen. Jag ser gammal och sliten ut.

Vid middagsbordet pratar vi om att åka till Thailand över jul och nyår. Pi frågar genast om vi ska åka första klass eller om vi ska sitta i "sådana där små stolar". Hon undrar, lätt störd, varför vi inte åker Thai, så att vi kan flyga direkt. Jag känner för att skrika. Bortskämda unge! Själv har jag aldrig någonsin flugit första klass - och jag har ändå jobbat inom flyget! Vi ska åka turistklass, unge! Vi är inte gjorda av pengar. Jag trodde att du var äldre och mognare än en femåring och hade något hum om pengar och kostnader. Stanna hemma om det inte passar! Jag väser något knappt hörbart om att "om du tror att vi ska åka första klass, så är du dum". Moget? Min älskade hör inte, eller ignorerar det. Pi föreslår att vi ska bo i enkla hyddor på stranden, när vi är i Thailand. Jag vet inte om det är ett äkta, romantiserat önskemål, eller om det kanske är ett sätt att släta över...

Det går ganska fort. Efter sju kvällar kryper det i Smulan. Det är för jobbigt, för långt, för strikt. Hon tjatar sig till en bortakväll och försöker sedan få till ett gräl - tror jag - genom att ringa och kräva att få sova kvar, fast vi kommit överens om att hon ska komma hem. Jag uthärdar - visst, sov borta men jag gillar inte det här. Visst, du behöver inte bo hos mig, men jag vill prata med dig om det i lugn och ro. Jag behåller mitt lugn och ber Smulan att komma nästa söndag igen, för att prata.



Det är en trött och sliten tjej som dyker upp. Smulan har tränat stenhårt, med inhyrda tränare. När hon ser på mig med orolig blick, vet jag inte om det är tröttheten, eller om hon är rädd för att jag ska vara ledsen eller arg. Vi tar en promenad med Lilltrollet. Dagen är mild och väldoftande höstlik. Lilltrollet skuttar och charmar och lockar till skratt. Vi får till en bra dialog. Det känns skönt att prata öppet och försöka ta gemensamma beslut.

Jag står i ankomsthallen och väntar på min älskade som varit på resande fot. Egentligen skulle man kanske besöka ankomsthallar oftare. Det är klart intressant - och sprider glädje! Man kan nästan ta på känslorna som vibrerar i luften och smittas av glädjeyttringarna. Leenden, skratt, små glada rop. Omfamningar, pussar och blommor. Jag märker att jag ler, där jag står och iakttar alla möten omkring mig.

Senare tar vi en promenad. Regnet ligger som ett finmaskigt nät av väta omkring oss. Luften är fylld av syre och höstdoft. Det är skönt att ha min älskade tillbaka.

Vi kommer till ön strax efter solnedgången. Himlen skiftar i guld och rosa och svart, horisonten är söndertrasad av purpurfärgade moln. Det är vackert och skönt att komma tillbaks till ön. Rofyllt och energigivande... Som vanligt har vi otrolig tur med vädret och kan andas lungorna snurriga av frisk, härlig höstluft under våra promenader och cykelturer. Jag njuter i fulla drag. När söndagskvällen kommer känns det för tidigt att återvända hem.

När vi är på väg hem ringer Smulan och frågar med en smula otålig, men glad röst när vi kommer. Vi har glömt att utbyta nycklar, så hon har fått be Maggie komma förbi och släppa in henne. Smulan vill bjuda mig på te och pratstund så fort jag klivit över tröskeln hemma. Vi sitter vid köksbordet och pratar över vårt ångande, heta te. Det finns plötsligt så mycket som Smulan vill att jag ska ta del av. Hon vill att jag ska finnas med i hennes liv igen. Testunden återkommer kvällen därpå, liksom godnattkramen och det nya, sneda leendet.

Smulan kommer hem på söndagskvällen. Hon ringer och frågar om jag kan plocka upp henne med bilen, men jag svarar nej. Istället ber hon Maggie att möta henne, så att hon får sällskap sista biten. Smulan kommer hem till middagen. Lite slängig och uppjagad, men också lite osäker. Hon vill verkligen att det ska funka, åtminstone just nu. Hon kramar mig riktigt och verkar glad.

Smulan och jag ses till lunch. Vi mumsar sushi, som vanligt. Smulan vill komma tillbaks och bo deltid hos mig. Hon vill - nästan lite desperat - ha hjälp med skolarbetet och ha en förälder som dyker upp på tränarnas föräldramöten. Kanske vill hon också ha lite extra matpengar och lite kul familjegemenskap. Tonen har förändrats. Smulan har faktiskt bjudit till. Hon har varit med på kusinens tårtkalas och på grannskapets kräftskiva. Kanske inser Smulan att det är dags att vara lite ödmjuk. Det låter så. Jag hoppas det...