Betty Blue

Min bild av Smulan har förändrats lite. Jag undrar, funderar. Det går inte att läsa tonårsdotters elaka blogginlägg, utan att få sig en tankeställare. Klart att något är fel när den beskäftiga curlingföräldern känner sig utnyttjad av sin rara tonåring! Så kändes det alldeles för mycket och för ofta under hösten... Och tänk, bara timmar innnan Smulan övertalade mig att hämta henne från träningen, baka hennes favoritkaka och sponsra lite, så har hon skrivit det där. Att jag förstör hennes liv. Att jag är störd och dum och jobbig.

Vad är det som har hänt? Vad gick snett? När slutade Smulan krama om mig efter träningspasset och ge mig små presenter? Varför slutade inte jag - att ge och ge och ge? På något sätt känns det som om Smulan levt (och lever) ett dubbelliv. Det gör kanske de flesta tonåringar. Då är lögner lika självklara som sanningar. Kanske är det till och med svårt att skilja på vad man sade och hur det egentligen var. Jag undrar framför allt, om jag kunde ha gjort något annorlunda... Knappast. Inte troligt, i alla fall. Kanske är dumheten hos en curlande tonårsförälder ett inbyggt skydd mot verkligheten.

G, min syster yster, blir alldeles upprörd när hon hör om tonåringarnas liv och leverne. Liksom andra som hört om uppbrottet, så uppmanar hon mig att göra något. Men vad ska jag göra? Det är så mycket jag kan tycka och säga, men så lite som går att påverka. Och hjälp - var ska jag få den ifrån? Alla säger att tonåringarna mår bra! För övrigt gör jag något. Jag har fullt upp! Jag trampar vatten för allt vad jag är värd. Jag simmar torrsim och drömmer mardrömmar. Än har jag näsan över vattenytan!