Betty Blue

Kände mig stark på träningen idag. Jippie! Än finns det hopp!

Med förvånan och förskräckelse läser jag en annan tonårsblogg. Tjejen är snart femton. Hon hatar sin mamma. "Du kan inte kontrollera mig och min utveckling. Du kan gott hålla käft" - ungefär så är tonen. Jag tycker att det är så beklämmande. Det är så förvirrande med tonårsilska. Så många hårda ord... Men det visar att jag inte är ensam. Jag trodde jag var lyckligt lottad, som kunde reda ut konflikterna. Att jag hade döttrar som inte vände på klacken, smällde igen ytterdörren och stängde av mobiltelfonen. Men det visar sig att ilskan har pyrt i lönndom och nu när måttet är rågat, så låtsas de att jag är död. Och bor hemma hos pappan. Bara.

Min bild av Smulan har förändrats lite. Jag undrar, funderar. Det går inte att läsa tonårsdotters elaka blogginlägg, utan att få sig en tankeställare. Klart att något är fel när den beskäftiga curlingföräldern känner sig utnyttjad av sin rara tonåring! Så kändes det alldeles för mycket och för ofta under hösten... Och tänk, bara timmar innnan Smulan övertalade mig att hämta henne från träningen, baka hennes favoritkaka och sponsra lite, så har hon skrivit det där. Att jag förstör hennes liv. Att jag är störd och dum och jobbig.

Vad är det som har hänt? Vad gick snett? När slutade Smulan krama om mig efter träningspasset och ge mig små presenter? Varför slutade inte jag - att ge och ge och ge? På något sätt känns det som om Smulan levt (och lever) ett dubbelliv. Det gör kanske de flesta tonåringar. Då är lögner lika självklara som sanningar. Kanske är det till och med svårt att skilja på vad man sade och hur det egentligen var. Jag undrar framför allt, om jag kunde ha gjort något annorlunda... Knappast. Inte troligt, i alla fall. Kanske är dumheten hos en curlande tonårsförälder ett inbyggt skydd mot verkligheten.

G, min syster yster, blir alldeles upprörd när hon hör om tonåringarnas liv och leverne. Liksom andra som hört om uppbrottet, så uppmanar hon mig att göra något. Men vad ska jag göra? Det är så mycket jag kan tycka och säga, men så lite som går att påverka. Och hjälp - var ska jag få den ifrån? Alla säger att tonåringarna mår bra! För övrigt gör jag något. Jag har fullt upp! Jag trampar vatten för allt vad jag är värd. Jag simmar torrsim och drömmer mardrömmar. Än har jag näsan över vattenytan! 

Jag inbillar mig att det är bra för mig att gå ut med Lilltrollet. Kanske är det bra för henne också. Men idag är hon inte på humör. Hon tittar missmodigt på alla bruna nyanser som omger henne - bruna trädstammar, brunt slask, bruna vattenpölar och smutsig snö. Jag får skoja med henne och locka och pocka. Så kommer vi fram till en orörd, snötäckt liten plätt. Humöret förändras direkt! Lilltrollets oinskränkta förtjusning i snö gör sig gällande. Krum som en ostkrok, galopperar hon genom den orörda snön. Skutt, skutt, skutt. Nosen markerar en plogfåra i allt det vita, som yr omkring henne. Om hundar kunde skratta, skulle hon göra det nu! 

I natt drömde jag att Lilla My bad om ursäkt. Hon kom och sade förlåt, men sedan när jag frågade varför hon bara hade stuckit utan att diskutera det i förväg, så var det som om hon bara försvann igen i någon sorts dimma.

På sätt och vis är det verklighetens Lilla My i ett nötskal. Man får inte ifrågasätta eller ställa krav. Framförallt får man under inga omständigheter kritisera Lilla My. Jag tycker att jag har tassat runt i nästan ett år snart, utan att kritisera. Jag tycker att jag har varit tillåtande på gränsen till det outhärdliga och trots det kom sms:et: " Om Smulan ska bo här så ska jag också det". Här var hos pappan.

Egentligen finns ingen ny konflikt med Lilla My. Egentligen gör hon rätt i drömmen, när hon bara försvinner. Hon har inte bara stuckit, som Smulan. Hon har bara raskt gripit möjligheten att haka på. Men det gör ändå ont, för det finns ingen uttalad anledning till ilskan och avståndstagandet. Ingen förklaring finns, som jag kan förstå.

Pappan säger att tonåringarna inte öser galla över mig. Nej, kan tro det. Vad ska de säga? Tydligen har vaga påhopp förekommit - om att jag alltid är på dåligt humör och att jag alltid jobbar. Jag känner inte igen mig och kan därför inte ändra något. Jag har bett att få prata med tjejerna, men de är helt ovilliga. Lilla My "har inte tid" och Smulan vill inte prata ensam.

I drömmen snurrar Smulan runt i luften. Det är solsken. Solen kastar olikfärgade reflexer, kaskader av ljus, men hon faller, faller!

Det är skönt att vakna till en blågrå vinterdag. 

Gästerna i fredags kväll var långa, över 1,80, både han och hon. De hade med sig långa, vackra liljor till oss. Jag kände mig som en pygmée! En trött pygmée, men ända ganska glad. Det blev en trevlig kväll - "anspråkslös" skulle man kunna säga - följd av en lååång sovmorgon. Vi är nog lite slitna, min älskling och jag. Han är underbar! Han gav mig parfymen jag nämnt, så där bara appropå. Jag använde parfymen på lördagskvällens bjudning och njöt av att lukta så gott. När doften är ny, och man inte hunnit vänja sig vid den, kan man njuta av den själv också.

Nu är det söndag, nästan eftermiddag. Redan.

Nu har jag tröstätit, tröstshoppat och tröstroat mig färdigt, tror jag. I garderoben hänger flera par nya, snygga, svarta jeans. En klarblå långtopp, ett armband och ett par örhängen i silver kompletterar fint. Nu är det dags att gå vidare! Ja, älskade lilla mamma, jag ska beställa en läkartid för att utesluta kroppsliga defekter som anledning till trötthet och håglöshet! Jag ska beställa en tid hos frisören också. Börjar tröttna på att varje dag är en "bad hair day"! 

Fick en bra start på dagen i form av en skön frukost med kaffe, ägg, rågbrödsmacka och apelsin. Och så morgontidningen förstås. Jag läste Anna Larssons kolumn om hur vi gläds åt andras olycka och frossar i onda spekulationer. Intressant. Jag tycker att hon är bra. Anna, Karin (Thunberger) och några av de andra kolumnisterna skriver ofta det vi andra bara tänker.

Undrade faktiskt om de trodde att jag var död. Inte ett livstecken på nästan en vecka. Men så kom mailet från tjejernas pappa. "På västfronten intet nytt", eller snarare - Lilla My har haft influensa och Smulan har skadat benet vid träning. Stackars dem! 

I sovrummet silar gryningsljuset in - blågrått, dimlikt, lovande. Det känns som om det är för tidigt att stiga upp, men båda klockorna har ringt och när jag äntligen hittat snoozeknappen på min älskades radio är jag klarvaken. Jag tassar ner till tonåringarnas våg och väger mig två gånger. Matchvikt. Bra, jag behöver alla mina krafter. Det har varit en jobbig tid. När G, min syster yster i en annan stad, hörde om tonårsproblemen blev hon alldeles tyst.
"Oj," sade hon,"mina tonårsproblem tycks mig inte längre så tunga. Jag tror att vi måste resa på spa tillsammans, du och jag".
Som om spa skulle hjälpa... Fast det är klart, jag kan min Ola Magnell; "Tiden läker alls inga sår, men den får dig att glömma bort hur ont det gjorde". Kloka ord. Spa kanske inte är så dumt.

"Inget är så viktigt som hur vi ser ut... inuti."

Kallt ute, kallt inne, men inte kallt sinne.
Snön är lättare än bomull ute i det kalla mörkret. Jag tänker på Lilltrollet och hennes oändliga förtjusning i snö! Tänk - med de korta benen - att hon bara orkar. En liten spetsig nos ner i marken och korta, korta ben som springer, springer. Svansen viftar. Och så plötsligt tvärstopp! Den spetsiga nosen  vädrar, klar blick och ena framtassen höjd. Vad var det? Var det viktigt? Vad härligt med en liten varm hund, som alltid är glad!

Hur ska man börja? Det finns ju hur mycket som helst att skriva om. Så mycket som är intressant! Det var en riktigt bra dag idag. Ja, egentligen tycker jag att de flesta dagar är bra... Den inställningen retar ibland gallfeber på andra, som tycker att jag har en dålig verklighetsförankring. Men den inställningen har räddat mig upp ur många mörka hål. Vad är en dålig dag? Vad är en tråkig arbetsuppgift? Ibland får man koncentrera sig på att tänka positivt, eller kanske inte tänka alls. Det mesta går lättare om man "bara tuggar i sig det", som fröken G brukar säga.